Vaccinationsviljan avtar. Den nya influensan var inte så farlig, menar många. Men är det sant?
I somras när rapporterna om den nya influensan fyllde alla tidningar fanns en stor oro och en irriterad väntan på vaccinet. När P 1 ordnade ett telefonväkteri var åtskilliga av dem som ringde in rasande människor som insjuknat och som blivit rejält sjuka men ändå förvägrats Tamiflu – det enda läkemedel som fanns att tillgå i brist på vaccin och som bara förskrevs under vissa omständigheter.
En liknande upprördhet syntes i debatten om möjligen statsministern och andra nyckelpersoner i Sverige skulle kunna få bli vaccinerade först. Nej, ska en få – ska alla. Så lydde det dominerande folkliga svaret i pandemins absoluta början.
Nu finns vaccinet och nu är situationen en annan. I väntan på den åtråvärda vätskan hann många träffa eller höra talas om någon som insjuknat och som inte blev sjukare än vid en vanlig förkylning. Många menar att myndigheterna har överdrivit riskerna. Och de får på sätt och vis vatten på sin kvarn av medierna som i stort sett övergått från att rapportera om symtomen på sjukdomen till symtomen på biverkningar av vaccinationen.
I det här läget kan det vara bra att reflektera över ett par saker.
För det första, vi har inte facit än. Huruvida det var rätt eller fel att satsa på att vaccinera hela folket är det ingen som kan säga. Vi har inte ens haft vår första influensavåg. Det har Nya Zeeland. Där insjuknande tio procent av befolkningen. Det betyder omräknat till Sverige närmare en miljon människor.
Vår första våg kommer att komma och den kan – som spanska sjukan – följas av fler. Det är detta sista skede, med ett muterat virus, som är det verkligt riskabla.
För det andra, att grannen bara fick besvär som vid en vanlig förkylning betyder inte att alla kommer lika lindrigt undan. Till dags dato har 6.021 fall med dödlig utgång av den nya influensan rapporterats in. Åtskilliga av dem är unga människor. En hel del friska, gravida. Grupper som vi i vår del av världen inte precis är vana vid att de dör från ena dagen till den andra.
Detta ska vägas mot vaccinationsriskerna. De vanligaste biverkningarna är smärta i armen efter sprutan. Därefter milda och övergående influensaliknade besvär som feber, muskelvärk och trötthet. Bara i Sverige har ungefär en miljon människor vaccinerats. Och varken här eller någon annanstans i världen finns något fall där Läkemedelsverket eller motsvarande organisation på EU-nivå misstänker att en människa dött av vaccinet.
Det står alltså 6.021 – 0 i denna match för eller emot vaccin. Och det kan ju vara bra att veta när man ska göra en riskbedömning.
För risk – det är vad allt handlar om. Vissa har i den allmänna debatten sagt att de inte vill vaccinera sig för att ingen kunnat garantera att det är riskfritt. Några sådana garantier finns inte och kommer heller aldrig att finnas.
Men det gäller också det vanliga barnvaccinationsprogrammet som nästan alla svenska barn går igenom. Anledningen till att människor är beredda att ta dessa risker är förstås att riskerna med att gå igenom sjukdomen är så mycket större.
SKOP har på uppdrag av Socialstyrelsen undersökt svenskarnas vaccinationsvilja och konstaterar att den fallit rejält sedan i somras. Men det räcker att en eller ett par gravida kvinnor dör för att opinionen ska vända igen, för att det ska bildas köer utanför vårdcentralerna och för att myndigheterna i gällt tonläge ska kritiseras för att inte ha informerat ordentligt om riskerna.
Ingen kommer undan det egna ansvaret. Ett ansvar att väga egna och andras risker att vaccinera sig, mot att inte göra det.
DN 30/10 2009