Få svenskar saknar det statliga tele­monopolet. Efter att Televerket blivit Telia och tvingats ut på en konkurrensutsatt marknad har priserna sjunkit, servicen blivit bättre och utbudet större.

Äntligen är det dags för det fyrtio år gamla apoteksmonopolet att gå samma öde till mötes. Före 1971 fanns det faktiskt privata apotek i vårt land – något de flesta verkar ha glömt bort. Nästa vecka byter de första privata entreprenörerna ut de gamla apoteksskyltarna mot sina egna.

Sedan två månader tillbaka har receptfria läkemedel funnits till försäljning i en del vanliga butiker. Tydligen anser våra politiker – i alla fall borgerliga – att svenskarna blivit tillräckligt mogna för att kunna köpa nässpray och alvedon på bensinmacken eller i affären runt hörnet. Det är en välkommen reform, i synnerhet för människor i glesbygd.

Av Apotekets nästan 900 butiker säljs hälften till fyra privata kedjor för 5,9 miljarder kronor. Ytterligare 150 apotek ska säljas till småföretagare. Staten behåller 250 stycken i egen regi.

Med all sannolikhet kommer antalet privata apotek att öka. Enligt en rapport från OECD har Sverige i snitt ett apotek per 10 700 invånare, medan motsvarande siffra för Europa är 4.000. Att svenskarna skulle efterfråga apotekstjänster i mindre utsträckning än övriga européer är nonsens, i stället är det monopolet som hållit tillbaka utbudet. Potentialen för tillväxt är stor och de nya aktörerna planerar att öppna hundratals nya butiker de närmaste åren.

Det ökande utbudet och konkurrensen kommer att leda till längre öppettider, vilket svenskarna inte precis varit bortskämda med, och snabbare service. De nya butikerna åläggs också att tillhanda­hålla samtliga förordnade läkemedel. Även högkostnadsskyddet blir kvar.

I Norge har privata apotek tillåtits sedan 2001. Antalet butiker har fördubblats sedan dess. I glesbygden har apoteken blivit fler men den största ökningen har skett i tätorterna.
Regeringen förtjänar ändå en del kritik för hur privatiseringen skötts. Reformen blev försenad och in i det sista rådde det oklarhet om vem som skulle få köpa och under vilka premisser.

I september sparkade socialminister Göran Hägglund Apotekets styrelse. Det var visserligen rätt i sak eftersom Apoteket försökt tillskansa sig kommande konkurrensfördelar genom ett avtal med Ica. Men att mitt i en rikstäckande avreglering göra sig av med hela monopolbolagets styrelse gav intryck av oreda.

Det är också pinsamt att det IT-system som krävs för att driva ett apotek är så pass dyrt att många småföretagare drar sig för att starta eget. Utan små aktörer riskerar marknaden att domineras av ett fåtal stora jättar. Det hade inte varit orimligt att staten under en övergångs­period subventionerat IT-lösningarna för de mindre entreprenörerna.

Oppositionen har under hela processen kramat monopolet och försökt kasta grus i maskineriet. Socialdemokraterna sa först att de skulle riva upp avregleringarna men har nu ändrat sig, och Ylva Johansson, talesperson i vårdfrågor, utlovar ”förändringar vid ett maktskifte”.

Det bådar inte gott för alla de företag och företagare som nu satsar pengar och nyanställer för att möta den uppdämda efterfrågan. Att framtidens välstånd grundar sig på just växande tjänstemarknader, såsom den för läkemedel, verkar inte bekymra de rödgröna.
Att Sverige nu lämnar den grupp av länder, inklusive Kuba och Nordkorea, som klamrat sig fast vid helstatliga apoteksmonopol är på tiden.

DN 11/1 2010