Ledare

Adjö, Radiotjänst

”Teknik slår politik”, hävdade en gång mediehöjdaren Jan Stenbeck. I går var Högsta förvaltningsdomstolen utvecklingen behjälplig.

Domstolen gav Radiotjänst bakläxa i det mål som har handlat om ifall en dator med nätuppkoppling ska omfattas av tv-avgiften.

När SVT:s alla sändningar började kablas ut på nätet förklarade vd Eva Hamilton att inget förändrats. Tv-lösa innehavare av dator eller mobiltelefon skulle inte bli måltavlor i licensjakten. Det blev de ändå, med högljudda klagomål och tvister i domstol som följd.

I rätten har Radiotjänst sedan drivit två linjer. Den ena har varit att en dator är en tv-mottagare, den andra att en sändning via nätet ska ses som en vanlig tv-sändning.

Domstolen gav Radiotjänst underkänt på båda punkter. Den lägre instansen Kammarrätten accepterade förra året den snirkliga argumentation som lutade sig mot diskussioner i lagens förarbeten. Högsta förvaltningsdomstolen tog i stället fasta på ordet ”avsedd”.

Avgiftspliktig, säger nämligen lagen, är den utrustning som är ”avsedd att ta emot utsändning”. En dator kan ta emot tv, slår rätten fast, men den är inte gjord för det.

Om riksdagen vill att utrustning med internetuppkoppling ska omfattas av tv-licensen måste därför lagens ordalydelse bli en annan.

För regeringen finns tre alternativ. Det första är att ingenting göra och i stället vänta och se hur länge avgiftsfinansieringen håller public service-modellen flytande. Men frågan lär inte vara om utan när systemet sjunker.

Intäkterna urholkas i takt med att nätet snabbt tar tablåtittandets plats och prylutbudet växer. Hur tv-tittandet ter sig om några år kan ingen heller veta. Gårdagens dom vingklipper Radiotjänst och gör sitsen besvärlig för tjänstemännen.

Alternativ två är att så snart som möjligt ge myndigheten större svängrum. För att göra det behöver båda de hål som blottades av Högsta förvaltningsdomstolen täppas till. Internet måste kunna betraktas som en kanal för tv. Mångsidig utrustning som har internetuppkoppling behöver samtidigt bli tv-mottagare i lagens mening.

Ändringarna skulle rädda intäkterna men bädda för en karusell av juridiska avgränsningar. Gårdagens dom handlade om en dator, men rättens resonemang väcker frågor också om kommande gränsdragningar. Kommer framtidens fall att gälla nätanslutna kylskåp om lagstiftningen utvidgas?

Gråzonerna riskerar att bli oöverskådliga och historien om tv-avgiften bli ännu mer av en fars. På sikt urholkar godtycket idén om public service.

Bättre då att se beskedet som spiken i kistan för Radiotjänst. Så länge den ursprungliga tanken – en tv-apparat, en kanal, en avgift – gick att spåra tjänade tv-licensen Sverige väl. Men när den tekniska verkligheten gör alla och ingen till tv-innehavare har modellen spelat ut sin roll. Det borde stå klart nu om inte förr.

2012 års public service-utredning förordade en form av medieskatt. Den skulle fungera enligt samma principer som begravningsavgiften och ge de statliga medierna både oberoende och säker finansiering.

Hundratals miljoner skulle sparas om kontrollapparaten försvann. Större medel kan därmed komma SVT, SR och UR till del. Tv-avgiftens usla rättviseprofil skulle samtidigt bli bättre när ensamhushåll och låginkomsttagare, som straffas hårt av den nuvarande avgiften, får en mindre summa att bidra med till tv och radio.

När regeringen i fjol slog fast kursen fram till 2019 hamnade detta förslag i skrivbordslådan. Kommentarer från partierna gav i går hopp om att en modell som går via skattesedeln åter kan bli aktuell. Förhoppningsvis dammas den lösning nu av som ser ut att kunna ge public service en framtid.