De som riskerar sitt liv för Afghanistan är värda stor respekt. För att även ansvariga politiker ska vara det måste de våga tala om uppdragets begränsningar och avveckling.
Att två svenska soldater dödades i Afghanistan på söndagen är inget skäl att ifrågasätta den internationella truppinsatsen. Inte heller är det ett skäl för Sverige att dra sig ur och överlåta uppgiften att försöka stabilisera Afghanistan åt andra.
Däremot skärper egna förluster blicken för vad som står på spel. Sverige skickar egna medborgare till andra sidan jorden för att göra ett jobb som medför stora risker. Alla kommer inte att återvända hem levande. Och långt fler än de som stupar återvänder med fysiska eller psykiska skador.
Så är det i krig. Även om vi i Sverige helst inte använder det ordet.
Det är inte söndagens förluster utan det senaste årens utveckling som gör att de grundläggande frågorna nu måste ställas: Gör vår insats nytta? Kan detta krig vinnas? Hur högt pris är vi beredda att betala? Och hur skulle insatsen kunna avslutas?
Sådana frågor kan uppfattas som opassande eller svekfulla, inte minst i ett läge när svenska soldater just har förlorat livet. Men att intressera sig för vad som händer i Afghanistan och att försöka förstå de svårigheter som de internationella styrkorna där möter är varken ett svek mot de utsända soldaterna eller ett vanhedrande av de döda. Tvärtom. Det är att visa dem respekt.
De som riskerar sitt eget liv har rätt att kräva att de som bär det politiska ansvaret för insatsen inte bara står bakom sina trupper, utan också tänker klart.
När kriget mot talibanerna inleddes stod terrorismen i förgrunden. Talibanerna hade gett al-Qaida en fristad. Att beröva dem makten blev därmed inte bara ett mål för USA. Stora delar av världssamfundet accepterade att detta var ett rättfärdigt krig. USA:s krig blev även Natos och FN:s.
Utan 11 september hade det aldrig blivit så. Men väl på plats i Afghanistan har de länder som deltar tagit på sig ett vidare ansvar. Det går inte att störta en regim och sedan bara ge sig av igen utan att det blir kaos. Att bygga upp landet, att skapa fungerande institutioner och inte minst att förbättra villkoren för kvinnorna har blivit viktiga mål för soldaterna i Afghanistan.
Självklart finns här en mening med insatsen och ett skäl för dem som deltar att känna stolthet. Samtidigt måste det som görs sättas in i ett bredare perspektiv.
För det första finns en destruktiv sida i alla interventioner. När utländska pengar strömmar in och de för landet viktiga besluten fattas i fjärran huvudstäder skapas inte förutsättningar för eget ansvarstagande. Landet utvecklar ett biståndsberoende i stället för en förmåga att klara sig på egen hand.
För det andra talar historien emot att främmande trupper skulle kunna vinna ett krig i Afghanistan. Ett klansamhälle i bergig terräng är nästan omöjligt att etablera kontroll över utifrån. Sovjetunionen är bara den senaste i raden av stormakter som har försökt och misslyckats.
För det tredje är resurserna inte oändliga. Alla som anser att det finns ett globalt ansvar för att dämpa och försöka lösa konflikter måste våga ställa sig kontrollfrågorna: Står nyttan med insatsen i Afghanistan i proportion till kostnaderna? Eller håller insatserna, både i pengar och satsat politiskt förtroendekapital, på att bli så höga att möjligheterna att ingripa i andra oroshärdar starkt begränsas?
Det är svårt att se vägen ut ur Afghanistan. Inte minst därför måste man börja söka den och våga vara tydlig med att mer och mer av krafterna ska inriktas på att förbereda Afghanistan för livet efter de utländska trupperna.
DN 9/2 2010