De främlingsfientliga förgiftar samhällsklimatet och utmanar sammanhållningen i Europa. Men det finns politiska strategier som håller nere intresset för dessa partier.
De finns nästan överallt i Europa. Under flera decennier har de invandrarfientliga partierna vuxit fram. Med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har vårt land inlemmats i en politisk verklighet som tyvärr har blivit europeisk vardag. Det finns en del att lära av den.
I till exempel Frankrike, Italien, Danmark, Ungern, Österrike och Nederländerna har de främlingsfientliga fått ordentligt fäste. De mest framgångsrika samlar mellan 10 och 15 procent av rösterna. Det väcker obehag, men visar samtidigt att det finns en gräns för hur mycket de kan växa.
Övriga bör därför inte drabbas av stora skälvan och börja flirta med den begränsade väljargrupp som partierna trots allt representerar. Här är både Danmark, Nederländerna och Frankrike avskräckande exempel.
Men Sverigedemokraterna är sannolikt här för att stanna. Den nya maktpostionen i riksdagen har erövrats med hjälp av en successivt allt starkare ställning i landets kommuner. Precis som Front National i Frankrike har partiet ägnat sig åt ett långsiktigt, målmedvetet arbete.
1974 ställde Jean-Marie Le Pen för första gången upp i ett franskt presidentval. Han fick bara 0,7 procent av rösterna och behandlades som om han var en politisk pajas. Men han var inte ute efter att röra om i grytan, utan hade en långsiktig plan. Front National satsade lokalt och trots att partiet har räknats ut många gånger fick det 13 procent av rösterna i det senaste valet.
Det franska valsystemet, som missgynnar Front National, har inte lett till en försvagning av Le Pen. Inte heller Belgien har lyckats begränsa högerpopulismens framfart med hjälp av formella regler. De etablerade partiernas listiga omröstningsregler i parlamentet syftade till att utesluta det mest extrema partiet, Vlaams Belang. Det var inte särskilt framgångsrikt.
Det senaste valet innebar visserligen ett bakslag för Vlaams Belang, men partiet jublade ändå över att andra flamländska nationalister nådde framgång.
Det som förenar partierna är ett starkt EU-motstånd, en alltmer hätsk kamp mot islam och muslimer och krav på att Europas gränser ska stängas för invandrare. I övrigt uppträder de ofta som välfärdspopulister.
Men det finns skillnader. Italiens Lega Nord växte fram som ett regionalt protestparti i den norra, mer välbärgade delen av landet – medan ungerska Jobbik bygger sin framgång på stornationalistisk retorik. Nederländska Frihetspartiets Geert Wilders försvarar homosexuellas rättigheter – vilket han är ensam om i denna församling där fördomar frodas.
Jimmie Åkesson och kretsen kring honom har lyckats göra en svensk blandning av denna europeiska brygd. Sverigedemokraternas kärnbudskap är främlingsfientligt, men partiet försöker låta som om det enbart vill bygga vidare på det svenska folkhemmet. Det är skickligt och obehagligt.
Partiernas framgång beror förstås också på en begriplig oro bland medborgarna. Sverige och Europa utsätts för en ny och krävande global konkurrens.
Både globaliseringen och den fria rörligheten i EU innebär utan tvivel en utmaning för de gamla tröga europeiska ekonomierna – och för människor i vår del av världen.
Men det finns ingen väg tillbaka. Det behövs politiska ledare som förmår ingjuta framtidshopp. Som skapar bättre villkor för arbete och tillväxt. Som satsar på kunskap och forskning. Som orkar hålla gränserna inom EU och mot omvärlden öppna, men som samtidigt försvarar anständiga arbetsvillkor på den inre marknaden.
De främlingsfientliga blir förhoppningsvis svagare när Europa börjar titta framåt.