En sammanbiten trio ministrar kallade i går till presskonferens för att kommentera ”verksamheten inom välfärdssektorn” och ”de brister inom vissa bolag som framkommit den senaste tiden”.
Regeringens politiska insatsstyrka består av äldreminister Maria Larsson, justitieminister Beatrice Ask och finansminister Anders Borg. Deras uppdrag är att försöka släcka den politiska brand som blossat upp efter DN:s avslöjanden om vanvård inom äldreomsorgen i privat regi.
Artiklarna har väckt stor och berättigad upprördhet. Grova missförhållanden i kombination med avancerad och stötande skatteplanering, som en del av de privata vårdbolagen ägnar sig åt, har gjort skandalerna till politisk dynamit.
Programmatiska motståndare till privata bolag i offentlig verksamhet utnyttjar publiciteten till att försöka få stopp på valfriheten. Det vore förödande om de skulle lyckas med det.
Ett första försvar för fortsatt privata alternativ inom vård, skola och omsorg är därför att inte förneka problem. Men fram till i går har äldreminister Maria Larsson inte tagit kritiken på tillräckligt stort allvar.
I sina kommentarer har hon framför allt ägnat sig åt försvar. Maria Larsson har pekat på det hon hittills gjort som äldreminister och skyllt på tidigare S-regeringar som inte ens inrättade en tillsynsmyndighet för äldrevården.
Detta må vara sant, men inger inget politiskt förtroende. Därför är det bra att regeringen nu erkänner att den har ansvar att göra mer.
Flera utredningar tillsätts. Skatteverket ska kartlägga hur riskkapitalbolagen använder höga ränteavdrag och pröva om det är skatteflykt att på så sätt förvandla offentliga medel till bolagsvinster. Socialstyrelsen ska undersöka om det finns skillnader mellan privat och offentlig omsorg. Justitiedepartementet ska låta en utredare fundera över hur meddelarfrihet kan tillämpas för anställda i privat men offentligt finansierad verksamhet.
Mycket verkar vettigt och en hel del borde ha gjorts för länge sedan.
Det är till exempel märkligt att Maria Larsson inte inser att problemet med lex Sarah framför allt handlar om att anställda inte vågar anmäla vanvård eftersom det ska göras till ansvariga chefer. Meddelarfrihet kan göra det lättare för anställda att avslöja missförhållanden för journalister, men löser inte de anställdas dilemma.
Sedan länge är det också uppenbart att många kommuner saknar tillräcklig kompetens för att sköta upphandlingen av äldrevård. Nu ska de få välbehövlig statlig hjälp med det.
I gårdagens DN beskrivs ett exempel på hur det inte borde få gå till. Stadsdelsnämnden på Södermalm i Stockholm gav privata Attendo uppdraget att driva äldreboendet Katarinagården, trots att bolaget tidigare fått usel kritik. Det hade de som ansvarade för upphandlingen tydligen inte upptäckt.
Men det finns också skäl att varna för politisk panik.
Är det verkligen rimligt att Stockholms stad fryser alla centrala upphandlingar inom äldreomsorgen tills vidare? Att säga upp avtalet med Carema kan vara befogat, men totalstopp är en överreaktion. Många privata äldreboenden fungerar mycket bra, och den offentliga verksamheten är sannerligen inte bättre rent generellt.
Frågan är också hur klokt det är av finansministern att slå till med en stopplag. Från den 1 januari 2013 vill Anders Borg förbjuda riskkapitalbolag att göra avdrag för orimligt höga räntor.
Nya skatteregler ska gälla lika för alla. Ett alternativ är därför att låta Skatteverket fullfölja prövningen av ränteavdragen enligt gällande lag. Om skattelagstiftningen blir ett hafsverk kan det leda till nya problem.