En av de senaste decenniernas största skandaler har i veckan fått sin slutgiltiga bekräftelse. 1998 publicerade läkaren och forskaren Andrew Wakefield, tillsammans med tolv medarbetare, en studie i den ansedda medicintidskriften The Lancet. Resultatet var sensationellt. Den allmänna trippelvaccineringen av barn, mot mässling, påssjuka och röda hund, kunde orsaka autism.

Studien fick mycket uppmärksamhet i olika medier, så även i Sverige. Tron att en vanlig vaccination kunde leda till en så allvarlig åkomma som autism skapade naturligtvis också oro bland småbarnsföräldrar. Andelen vaccinerade svenska barn sjönk från 97 till 88 procent.

Inom läkarkåren och hos ansvariga myndigheter var dock skepsisen till de nya rönen stor. Studien ifrågasattes, 2004 drog The Lancet tillbaka publiceringen. Tio av undertecknarna bakom studien sa sig inte längre stå bakom den. Sambandet mellan vaccinet och autism gick helt enkelt inte att belägga.

I onsdags presenterade British Medical Journal bevis för att Wakefield inte bara misstagit sig, utan helt enkelt manipulerat sina resultat. Diagnoser, datum och samband ändrades medvetet för att få fram de önskvärda svaren. Wakefield skulle för detta ha fått över en halv miljon dollar av olika advokatbyråer som avsåg att föra process mot vaccinföretagen för sina klienters räkning.

De allvarliga biverkningarna var alltså en bluff. Mässling, röda hund och påssjuka kan däremot, om än i sällsynta fall, få allvarliga följder på riktigt. Påssjuka kan till exempel leda till hjärnhinneinflammation eller sterilitet, röda hund till fosterskador.

Att det finns enskilda forskare som ifrågasätter etablerade sanningar tillhör vetenskapens livsluft. Så måste det vara. Dessa motvallsfigurer i akademin kan vara aparta vetenskapsmän som inte förmått släppa sina käpphästar, men de stora pionjärerna inom vetenskapen är inte sällan förvillande lika dessa. Galenskap och genialitet ligger nära varandra. Det är inte bara en sliten kliché – för det krävs mod, envishet och en viss fixering för att föra kunskapen framåt, ofta i strid med etablerade sanningar.

Att avvikarna, som i fallet Wakefield, visar sig vara rena bedragare hör till undantagen. Bedrägerier blir dessutom sällan långvariga i vetenskapssamhället, som ju är uppbyggt kring ömsesidig kritik och testbarhet. Nya rön slår inte igenom förrän de upprepats och belagts ett flertal gånger. De banbrytande forskare som lyckas få vetenskapligt stöd för sin sak kan räkna med ett stort erkännande, kanske rentav ett Nobelpris på sikt. Bedragare visas däremot sällan någon nåd.

De läkare och forskare som tidigare gick tobaksindustrins ärenden är i dag svårt komprometterade. Detsamma kan sägas om de så kallade klimatförnekarna eller anhängarna av kallfusion, möjligheten att framställa kärnenergi vid låga temperaturer.

Medierna fungerar annorlunda. Det sensationella har automatiskt nyhetsvärde. Någon tid att vänta på utvärderingar finns sällan. Det aparta ställs gärna mot det etablerade för att ge sken av balans, som om de vore likvärdiga sanningar. Medielogiken tenderar att bli populistisk genom att ställa den vanliga människans oro mot expertisen.

Med Internet och de sociala medierna har denna ”demokratisering av sanningen” förstärkts ytterligare. Utvecklingen är på gott och ont. Men den får konsekvenser i verkligheten. Alarmismen som följde på Wakefields studie kan mycket väl ha orsakat fler dödsfall och sjukfall än vad som annars hade varit fallet.

Det är en påminnelse om att yttrandefrihet också innebär ansvar. Det gäller i synnerhet för professionella journalister, som just är satta att bevaka allmänhetens intressen.