Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

All makt till politikerna

Du får välja vårdcentral själv. Men om det inte finns några vårdcent­raler att välja mellan spelar valfriheten ingen roll.

Förra regeringen införde obligatoriskt vårdval i primärvården. Det innebar fri etableringsrätt för privata vårdgivare och rätt för patienterna att själva välja – och välja bort – vårdcentral.

Vårdvalet är inte utan brister och det har inte skapat en perfekt primärvård, långt därifrån. Ersättningssystemen premierar inte alltid den mest kostnadseffektiva vården. Det stora utbudet har på sina håll uppmuntrat människor att gå till doktorn för struntsaker, åkommor som behandlas genom att krypa ner i sängen och inte med antibiotika.

Inspektionen för vård och omsorg misstänker också att vårdvalsreformen har gjort att sjukskrivningarna har ökat med några procent i Stockholm. Privata vårdgivare vill ha nöjda ”kunder” som kommer tillbaka. Det kan eventuellt göra läkare mer benägna att skriva ut sjukintyg.

Men framför allt har reformen ökat tillgängligheten. Vårdcentralerna har blivit väsentligt fler och telefontiderna generösare. Det går snabbare att få träffa en läkare i dag än före reformen och många människor har fått närmare till en vårdcentral.

Nu vill regeringen att det ska bli frivilligt för landstingen att tillämpa vårdvalsmodellen. Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) tycker att nuvarande system leder till ökad ojämlikhet. Inte för att socialdepartementet har utrett saken ordentligt eller påvisat att någon grupp har fått sämre vård på grund av vårdvalet. Någon konsekvensanalys av vad som händer med tillgången på vård runtom i landet har inte gjorts. Hur vårdpersonalen som arbetar på privata mottagningar påverkas har ingen tänkt på, eller vad återgången till politikermakt betyder för vårdyrkenas attraktionsförmåga. Sådana petitesser bekymrar inte regeringen.

Det går inte att skruva tiden tillbaka. Människors förväntningar har anpassats efter bättre tillgång och större valfrihet.

Vårdvalet är inte heligt. Men ett första steg borde givetvis ha varit att se över systemet ordentligt, utreda om det kan utvecklas och justeras – särskilt som Miljöpartiet i grunden varit positivt till valfriheten. Men regeringen låtsas i stället som att köer och väntetider inte var ett stort problem fram till för bara några år sedan, och vill nu kasta systemet överbord för att komma åt reformens baksidor.

Wikström lovar förstås att valfriheten inte ska inskränkas – bara de privata vårdgivarnas etableringsrätt. Det är som när Jonas Sjöstedt försäkrar att det fria skolvalet inte försvinner bara för att friskoleföretagen tvingas lägga ner. Om alternativen försvinner upphör ju de facto valfriheten. I Stockholm, Göteborg och Malmö kommer det alltid att finnas flera alternativ, likaså i en lång rad mellanstora städer. Men hur blir det i exempelvis Jämtland, som före vårdvalsreformen hade stora problem med att förse befolkningen med en vettig primärvård?

Just de kommuner och landsting som ogillar valfrihet allra mest kan vara de där reformerna har gjort störst nytta. Kommun- och landstingspolitiker har inte alltid elevers och patienters bästa för ögonen, ibland är de mer förtjusta i den totala kontrollen över all offentligfinansierad verksamhet. Nu ska dessa politiker återigen få styra och ställa med oinskränkt makt.