Vissa hävdar att hälften av de svenska flickor som föds i dag kommer att uppleva sin hundraårsdag. Sant eller inte: Klart är att vi blir äldre och äldre, att vårt inträde på arbetsmarknaden sker senare och senare, och att denna ekvation inte går ihop utan radikalt förändrade välfärdsambitioner.
Till den redan dystra formeln kan fler besvärande faktorer adderas. Som att den demografiska balansen mellan unga – som kan försörja – och äldre – som behöver försörjas – kommer att förskjutas så att färre ska försörja fler. Dyrare och dyrare lär det också bli i takt med att den medicinsktekniska utvecklingen fortsätter framåt. Det som inte var möjligt i går kommer att vara möjligt i morgon. Och man kan nog vara rätt säker på att 40-talisterna inte kommer att sitta nöjda om de fråntas möjligheten att få den vård som finns att tillgå.
Därför är det inte det minsta märkligt att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i gårdagens DN slår fast att svenskarna måste arbeta längre. Den som säger emot säger samtidigt nej till att Sverige ska utvecklas som välfärdsland. Så enkel är matematiken.
Men alla människor är inte lika. Och det är verkligen inte alla arbetsplatser heller. De som i dag inte förmår arbeta till sin 65-årsdag kan förstås inte förväntas arbeta ännu längre utan att arbetet i sig eller arbetsmiljön förändras. Här ligger den stora utmaningen.
Men på vägen finns ett par hinder som inte borde vara så svåra att ta sig över. Som att ge människor som vill och kan arbeta efter 67 års ålder möjlighet att också göra det. Regeringen vill höja dagens rättighetsgräns till 69, men frågan är hur klokt det är att lagstifta om en åldersgräns över huvud taget. Och att ge arbetstagaren ensamrätt att bestämma om man som nästan 70-åring fortfarande klarar av att gå på full fart på arbetet.
Här hade man kunnat önska sig en större flexibilitet från arbetsgivarnas sida. På de flesta arbetsplatser körs alla 67-åringar på porten oavsett individens kapacitet och typ av arbete. Det är svårt att se varför inte arbetsmarknadens parter tillsammans skulle kunna göra mer av enskilda bedömningar.
Det innefattar också bättre möjligheter till deltid. Att trappa ned förefaller i många fall som ett både bättre och rimligare avslut på yrkeslivet än att från ena dagen till den andra gå från fulltid till nolltid.
Sedan återstår den stora frågan om hur man skapar ett arbetsliv som gör att människor kan, vill och orkar arbeta längre. Lågutbildade och lågavlönade kvinnor inom vården tycks ha särdeles svårt att klara sig ens till nuvarande pensionsålder (DN 18/10). Och det är inte konstigt. Det är kroppsligt slitsamt att arbeta med äldre och sjuka. Det är psykiskt slitsamt att dagligen möta människor i nöd och att härbärgera deras smärta. Och det är själsligt slitsamt att arbeta i en organisation där ens slit sällan blir sett, uppskattat eller rimligt avlönat.
Med tanke på det framtidsscenarium som målades upp inledningsvis finns verkligen inget skäl att argumentera för en generell arbetstidsförkortning. Men det som också krävs, för att välfärdsstaten inte ska klappa ihop, är att anställda inom vården mäktar med sitt arbete. Därför finns hos alla som tänkt sig att bli gamla ett egenintresse av att arbetsmiljön i vården blir tillräckligt attraktiv för att människor ska söka sig dit.
Det finns ingen naturlag som säger att heltid måste vara lika mycket för alla. Kanske är 30 timmars arbetsvecka inom äldreomsorgen det som bäst motsvarar 40 timmar på kontor. Och således det som bäst motsvarar vad kropp och själ mäktar med utan att ta slut i förtid. Kanske är det en föråldrad och bakvänd ordning att brandmän ges möjlighet till daglig fysisk träning på arbetstid medan de undersköterskor som lyfter väldigt mycket mer ofta får hålla till godo med en timme i veckan. Här behöver arbetsmarknadens parter tänka nytt och radikalt.
Pensionsregler är liksom andra regler på arbetsmarknaden konstruerade för en tid när nästan alla hade slitsamma och likartade arbeten. Den tiden är förbi. Det är bara regelverket som inte hängt med.