Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Alla Macrons EU-drömmar är inte guld

Foto: Pascal Pavani/AFP

DN 9/5 2017. EU klarade flankangreppet i Frankrike. Marine Le Pen kan inte uppfylla sin längtan efter att riva hela bygget. Liberalen Emmanuel Macron skämdes inte för sin vurm för unionen, tvärtom. Den nye presidenten visade att det gick att vinna valet inte bara på löften om att reformera Frankrike, utan också som proeuropé. Gränser kommer inte att reglas, protektionistiska murar inte att resas på kontinenten.

Dessutom var en viktig faktor i valet att 70 procent ville behålla euron. Le Pen fann för gott att tona ned kravet att skrota den, och lanserade i stället en förvirrad lösning med två parallella valutor. Väljarnas rädsla att förlora sina besparingar spelade en roll. Men dessutom, trots sin pessimism om EU:s läge och riktning, ville fransmännen inte förgöra unionen.

Faran är inte över för EU. Flyktingkrisen skapade djupa sprickor. Tyskland och Sverige tog emot hundratusentals, medan Polen och Ungern vägrade delta i någon solidaritet. Inte heller Frankrike var entusiastiskt.

Att Bryssel kapar åt sig allt fler beslut är redan i dag en källa till misstro. Delar av Macrons program torde ge de flesta svenska politiker kalla kårar.

Brexit är på väg. Om premiärminister Theresa May som väntat sopar hem det brittiska valet nästa månad skaffar hon sig manöverutrymme inför förhandlingarna, men hon lägger sig inte platt för EU. Otrevliga gräl skulle bli en påfrestning även för unionen.

Populismen är hejdad men inte död. I första omgången av det franska valet fick antiliberala och EU-fientliga kandidater nästan hälften av rösterna. Rabiata invandringsmotståndare och vänsterdemagoger attackerar från var sitt håll i åtskilliga länder.

Och åtminstone i Italien och Grekland ligger eurokrisen ännu och pyr.

Europa genomlever just nu en hygglig ekonomisk återhämtning, som kommer väl till pass för Macron. Hans möjligheter beror dock i hög grad på parlamentsvalet i juni. Hur en majoritet ska se ut är ovisst. Och även om presidenten får stöd för sina reformer av arbetsmarknaden och en bantning av den övertunga staten hamnar Frankrike inte på rät köl i en handvändning.

Planen är att först visa att det går att lita på Frankrike, därefter att stöpa om även EU. Macron vill göra mer gemensamt, och han gillar frihandel men har reservationer. ”Köp europeiskt” ska gälla vid offentliga upphandlingar, antidumpningsregler ska skärpas, utländska övertaganden av ”viktiga” företag försvåras.

Han lovar att respektera EU:s budgetregler, men vill dessutom göra eurozonen till en finanspolitisk union med en finansminister och gemensam budget. Macron ser framför sig ett slags kontinental skatteutjämning. Medlemsländerna ska ta gemensamt ansvar för varandras skulder. I förlängningen väntar överstatliga socialförsäkringssystem och a-kassor.

Här uppstår problem. För det första är önskan om ”mer EU” högst begränsad bland medborgarna. Samarbetet är bra till mycket: inre marknaden, miljö, kamp mot terrorister. Ur teknokratisk synvinkel kan federalism framstå som den praktiska lösningen på allt. Men att Bryssel kapar åt sig allt fler beslut är redan i dag en källa till misstro. Delar av Macrons program torde ge de flesta svenska politiker kalla kårar.

För det andra delar Tyskland inte denna franska dröm. Hoppet om att den fransk-tyska motorn i EU-samarbetet ska börja varva upp igen finns förvisso även i Berlin, men de två länderna har alltid haft skilda utgångspunkter. Frankrike ser valutaunionen som ett politiskt projekt, men i Tyskland förblir den ett ekonomiskt.

Efter eurons införande reformerade Tyskland sin arbetsmarknad, höll tillbaka löner och stärkte konkurrenskraften. I södra Europa, inklusive Frankrike, utnyttjades den låga räntan till att låta löner och offentliga utgifter rusa iväg. Tyskarna hör kritiken mot sin dominans, men tycker att de gjort vad andra borde.

Det är sant att Tyskland har för stora handelsöverskott, som Macron påpekat, och investerar för lite på hemmaplan. Men tyskarna kommer inte att acceptera en transferunion där de står som garant för andras skulder, för även Medelhavsländer måste ha incitament att sköta sin ekonomi.

Jublet över valresultatet bör hållas inom rimliga gränser. Le Pens 34 procent av rösterna är obehagligt mycket, och om Macron misslyckas kan siffran stiga om fem år.

Ett fungerande Frankrike blir däremot ett motgift mot populismen. Tillväxt är nyckeln till att minska arbetslösheten och stilla missnöjet. Ett framgångsrikt Frankrike, kapabelt till nödvändiga förbättringar, skulle få en starkare röst. Det skulle i sin tur ge impulser till både Tyskland och hela EU.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.