Den brännande frågan om hur många vargar det ska finnas i Sverige har, enligt utredaren Lars-Erik Liljelund, klarats av i ett tidigare delbetänkande. Där framgår att utredningen ser 450 vargar ”som ett provisoriskt referensvärde”.

Men några tankar om när målet ska vara uppfyllt har utredningen inte. I stället sägs att det ska omprövas år 2019. Inte heller presenteras några alternativa siffror till dagens etappmål på maximalt 210 djur. Några egna konkreta idéer om hur den undermåliga genetiska statusen bland vargarna kan förbättras har utredningen egentligen inte heller, utan man hänvisar till Naturvårdsverkets sex förslag från 2010 där flera är starkt ifrågasatta. Det enda utredaren tycks väldigt säker på är att det på vägen till det mål vi inte riktigt vet vilket det är, eller när det ska uppnås, ska pangas vidare.

Det som först kallades licensjakt, men som sedan bytte namn till utökad skyddsjakt när EU-kommissionen hotade att dra Sverige inför domstol, hette i går förvaltningsjakt. På frågan om man på regional nivå kan besluta om att skjuta bort hela föryngringar, det vill säga alla nyfödda valpar, svarade regeringens utredare att det skulle ”kännas tokigt” om han hade en uppfattning om vad man ansåg sig behöva i exempelvis Värmland.

I kommittédirektiven står att utredaren ska lämna förslag till åtgärder för att minska den illegala jakten på stora djur. Men det har inte Lars-Erik Liljelund gjort. Han tyckte att det räckte med de förslag som den tidigare utredaren lämnat. I avsnittet som handlar om konsekvenserna av utredningens förslag finns en rubrik som heter ”Illegal jakt”. Och under den sorterar konstigt nog en förändring av jaktförordningen som handlar om att den som skjutit en varg av skyddsskäl inte längre ska behöva anmäla det till polisen, utan att det i stället ska rapporteras till länsstyrelsen. Nu ska inte längre vargskjutningar utredas, nu ska de bara rapporteras. Till länsstyrelsen. Och det kan vi alltså läsa i avsnittet om illegal jakt.

Man måste ha förståelse, menade utredaren, för att inte alla tycker att ett nytt vargbestånd förgyller tillvaron. ”Det går inte att säga att vargen inte är farlig för människan”. Men varför går inte det? Enligt uppgift har en varg i Sverige dödat en människa. Det ska ha skett 1821. Getingar och hundar har fler liv på sina samveten. Och inte brukar vi väl beskriva dem som farliga? Tvärtom kan den som är fobiskt rädd för ett tämligen ofarligt djur erbjudas beteendeterapi – eftersom man anser att det handlar om ett slags felinlärning snarare än ett utifrån kommande hot.

Från politiskt håll brukar hållningen inför andra rädslor vara att de ska mötas med utbildning och information. Så är det just nu i Vallentuna där en grupp boende fruktar för en grupp ensamkommande flyktingbarn och vad de kan tänkas ställa till med. Men aldrig att en utredare skulle säga att vi måste ta människors rädsla för mörkhyade på allvar. Här råder principen att fördomar ska bekämpas. Inte bekräftas.

Men när det gäller varg är logiken den omvända. Här ska politiken inte utformas efter fakta utan efter föreställningar som lever kvar sedan svenskarna trodde på vättar. Där är vi fortfarande efter Rovdjursutredningens slutbetänkande.

Ansvarigt statsråd, miljöminister Lena Ek (C), fanns symtomatiskt nog inte på plats när slutbetänkandet presenterades, vilket annars är brukligt. Men det fanns andra som var raska med att kommentera. Blott 16 minuter in i presskonferensen hade tre andra centerpartister, Roger Tiefensee, Anders W Jonsson och Kenneth Johansson, skickat i väg var sina pressmeddelanden där de lovordar det skrala betänkandet och säger att människor som ”lever med varg inpå knuten har rätt att känna sig trygga”.

Så var vi där igen i rädslan som styr politiken. Och i frågan om varför den som känner sig otrygg med dagens decimerade vargstam skulle bli tryggare av en utredning som åtminstone på papperet argumenterar för att vargarna skulle bli fler. Sedan de först skjutits färre.