Språket utlovar möjligheten att förmedla vår personlighet och det som är unikt med oss som individer till omvärlden. Villkoret - ett moment 22 om något - är att vi måste följa de kommunikationsregler som är allmänt förhärskande. Endast genom anpassning kan vi uttrycka vår egenart.

Detta skapar frustration hos avant-gardistiska poeter och språkrevolutionärer. De upplever att normalspråket är förtryckande - för borgerligt, för manligt, för svenskt eller vad ni vill - och gör uppror mot den mer subtila maktutövning som finns inbyggd i grammatiska regler och ordböcker.

Men språket är oemottagligt för revolutionära proklamationer. Det är alltigenom reformistiskt som en gråsosse på första maj: det förändras långsamt, genom miljontals vardagliga språkbeslut av enskilda människor.

Fast ur ett motsatt perspektiv är just denna inbyggda lingvistiska reformism också en källa till irritation. Till språkpolisers förtret går inte språket att frysa, det befinner sig i konstant omvandling. Hur mycket man än - med rätta - jagar till exempel dagens särskrivare är det inte omöjligt att de allmänt accepterade språk reglerna när det gäller svenskans samman satta ord kommer att ha förändrats om någon generation.

Att vi inte kan styra språket med administrativa åtgärder betyder inte att den livliga debatten om dagens multietniska ungdomsspråk - även kallat blattesvenskan - har varit poänglös.

Det har sprudlat av ilsken språkglädje, av inlägg från människor som verkligen tar språket och de värderingar det förmedlar på allvar. Debatten har fäst uppmärksamheten på de växande sociokulturella klyftorna i såväl det svenska språket som samhället. Medan vi så gott som varje dag ser anglosaxiska teveserier där svart amerikanska eller arbetarklassengelska ställs mot standardengelska tycks många bli häpna över att något liknande kan hända i folkhemmet. Att förändringen nu artikuleras i romaner, populärmusik och teveprogram är inte bara förutsägbart utan också sunt.

Men att utifrån detta utnämna något slags hypotetisk invandrarsvenska - som talas av en del ungdomar, oklart hur många - som ett likvärdigt alternativ till normalsvenska är dock lika missriktat som naivt. Subkulturdialekter kan leva i hundratals år utan att rubba standardspråket. Ett underifrånspråk som till exempel cockneyengelskan kan kanske omvandlas från klassmärke till hipp jargong, men det kan inte ersätta det trögflytande vardagsspråket.

Därför har professor Witt-Brattström rätt i sin passionerade plädering för att svenska språkets ställning ska stärkas på grundskolan i gymnasierna. I en demokratisk nationalstat måste det finnas ett gemensamt språk som alla har jämlik tillgång till. Om en stor del av befolkningen inte förstår vad man säger lär man få svårt att göra sin röst hörd.

Det är dock inte Rinkebysvenskan som utgör hotet mot svenska språket. Som Svenska språknämndens ordförande Olle Josephson klokt påpekade i en kolumn i Svenska Dagbladet i helgen håller engelskan på att ta över medan vi är upptagna med "den alltigenom falska motsättningen om man ska välja mångkulturellt ungdomsspråk eller standardspråk".

I allt större delar av toppen av det svenska samhället - i näringsliv, forskning och politik - håller en fullkomligt vedervärdig form av engelska, utan grundläggande språkrytm eller känsla för det idiomatiska men fyllt av akademiska specialuttryck och konsultjargong, på att ersätta det svenska språk som både bär de flesta medborgares känsloliv och mer djupt liggande värderingar.

Naturligtvis måste vi använda engelska i internationell verksamhet. Men varför ska en forskare förvanska sina idéer på ett språk som han eller hon inte behärskar i stället för att skriva på sitt modersmål och sedan ta hjälp av en professionell översättare? Varför ska en politiker försätta sig i underläge vid en förhandling genom att tala bristfällig engelska i stället för att utnyttja tolk? Varför ska svenska lärare undervisa svenska elever på dålig engelska i olika så kallade internationella program?

Här finns det utrymme för pragmatiska reformer. Drakoniska åtgärder som det franska förbudet mot engelska låneord är bara dumt. Men en tydlig satsning på god svenska på universitet, departement och storföretag skulle paradoxalt nog gynna det mångkulturella samhället.

DN 15/5 2006