En dramatisk eurovecka har annars visat att ingen längre går säker. Italien och Spanien fick erbjuda skräckinjagande 7 procent i ränta för att kunna sälja statsobligationer. Frankrikes lånekostnader landade högre än någonsin sedan den nya valutan infördes. Till och med Nederländerna, Österrike och Finland drogs med i ränterusningen. Bara Tyskland förblev en trygg hamn.
Samtidigt hårdnar dragkampen mellan Tyskland och Frankrike. Eurotoppmötets tre veckor gamla kompromiss var att förstärka räddningsfonden EFSF med finanstrick och kinesiska pengar. Det ser illa ut; skyddsvallen runt Italien och Spanien (och Frankrike?) är full av hål. Det franska förslaget, att göra EFSF till en bank som kan låna av ECB (Europeiska centralbanken), vägrar tyskarna att diskutera.
Oavsett hur man åker bär ändå alla vägar till ECB. Centralbanken skulle kunna ställa ut en garanti för alla statsobligationer, eftersom den kan trycka obegränsat med pengar. Amerikanska Fed och den brittiska centralbanken använder sedelpressen på liknande sätt. Litar finansmarknaderna på garantin behöver kanske inte ens några obligationer köpas.
ECB håller euroområdets banker med obegränsad likviditet, men inte länderna. Statsobligationer för 190 miljarder euro har visserligen köpts på andrahandsmarknaden för att dämpa räntorna. Problemet är att alla vet att ECB gör det ytterst motvilligt och att Tyskland helst vill skrota den strategin.
Därmed hamnar ECB på mellanhand. Inflationsbekämpning är livsuppgiften, även när Europa sjunker.
Tyskland har i grunden tre argument mot att utvidga ECB:s befogenheter. Alla måste tas på allvar.
För det första förbjuder EU:s fördrag och ECB:s regler finansiering av ländernas statsbudgetar. Redan med nödlånen till Grekland, Portugal och Irland tummade man på reglerna. Men medan ECB helt klart inte får köpa obligationer direkt av en stat, står det inget i artikel 123 om andrahandsmarknaden. Formalism är inte den bästa idén i en akut kris. Tysk vän av ordning undrar ändå vilken lag som bryts härnäst.
För det andra finns det en risk för inflation om sedelpressarna trycker ut mer pengar på marknaden. Utan tvekan är det en fara på sikt, men knappast i dag när konjunkturen i Europa stapplar fram.
För det tredje oroar sig tyskarna för att incitamenten att skärpa sig försvinner för länder som levt över sina tillgångar. Om ECB garanterar deras obligationer kan de låna som de vill, medan krisen tjänar syftet att tvinga fram disciplin och ekonomiska reformer. Men ECB behöver inte lova Italien tyska räntenivåer, bara att de håller sig under en viss gräns.
Exakt hur tekniska lösningar fungerar är svårt att förutse. Så länge Tyskland håller fast vid sin inställning är de omöjliga att pröva.
Under hela 2000-talet rationaliserade tyskarna och gnetade med löner, tvärt emot Sydeuropa. Grekland klarar inte att driva in sina egna medborgares skatter. Italien sitter på stora tillgångar men ett uselt fungerande statsmaskineri. Tyska skattebetalare har en viss rätt att undra varför de ska bära alla.
Men Tyskland har också svårt att fatta att Europas balansproblem inte bara handlar om underskott. Tyska banker har stöttat Sydeuropas privata och offentliga lånekarusell. Och alla länder kan inte exportera sig ur krisen samtidigt, för någon måste köpa varorna.
IMF, Internationella valutafonden, nämns också som en tänkbar räddare i nöden. Kina, Brasilien och andra tillväxtländer kanske ställer upp med finansiella resurser om de kanaliseras genom IMF i stället för direkt till eurozonen. Dessutom skulle ECB kunna låna ut pengar till valutafonden, om tyskarna sväljer den varianten.
ECB är hur som helst nyckeln till krisen. Tyskland måste fundera på alternativet att euron kollapsar.