Ledare

Alliansen har jobbat bra

Siffertricks, sa Stefan Löfven i Aftonbladets partiledardebatt i måndags.

I Ex­pressens upp­följare i onsdags ville han däremot inte diskutera uppgiften att sysselsättningen har ökat med 300.000 personer under alliansens tid vid makten. Sannolikt hade S-ledaren på de två dagarna insett att siffran är korrekt och inget trick.

Löfven ansåg i den första debatten att alliansen inte kunde börja räkna förrän årsskiftet 2006/07, när Anders Borgs premiärbudget började gälla. Men just med den utgångspunkten har fram till juli 2014 cirka 300.000 fler fått jobb, enligt SCB:s säsongrensade statistik.

Befolkningen har växt. Än viktigare är därför att sysselsättningsgraden har stigit något sedan regeringsskiftet. För åldrarna 20-64 år är den 80 procent, samma mål som Göran Persson aldrig nådde, jämfört med 78,8 procent i slutet av 2006. Ökningen syns också i det bredare måttet 15–74 år.

Löfven har å sin sida rätt i att arbetslösheten också har ökat, från 6,5 till 7,9 procent under samma tid (i absoluta tal drygt 100.000 personer). Senaste året har dock sysselsättningen gått upp med 75.000, medan arbetslösheten har legat still.

Statistik är inte bara siffror utan också tolkning, och i den meningen hade Löfven kunnat ha en poäng. Hur och med vad vi jämför har stor betydelse. Men medan han beskriver alliansens två mandatperioder som ett enda arbetsmarknadselände har verkligheten flera dimensioner. I själva verket måste betyget bli tämligen högt.

Till att börja med hade ett exportberoende Sverige ingen chans att undgå den djupaste internationella finanskrisen sedan 1930-talet. 2009 ­rasade BNP med hela 5 procent.

Men Sverige vände uppåt tidigare och snabbare än de flesta, och arbetsmarknaden har trots allt klarat sig nästan helskinnad.­ Under den svenska 90-­talskrisen sjönk däremot sysselsättningen med 500.000 personer på fyra år.

Alla länder har inte klarat sig lika bra. Sysselsättningsgraden i Sverige låg i EU-toppen även 2006, men var 2013 enligt Eurostat bäst av alla och ligger alltså något högre än före krisen. Trots att Tysklands arbetslöshet bara är drygt 5 procent ligger sysselsättningsgraden klart under den svenska.

Det finns fler komplikationer. SCB:s arbetskraftsundersökningar redovisar sedan 2007 arbetsmarknaden enligt EU-normen, 15–74 år. Det kan vara rimligt eftersom allt fler äldre arbetar längre upp i åren, men eftersom 65-plussarna ändå jobbar mindre än andra sänks den totala sysselsättningsgraden. Effekten förstärks genom att andelen äldre i befolkningen ökar.

Ungdomarna snedvrider också statistiken. Heltidsstuderande på gymnasier och högskolor räknas exempelvis som arbetslösa när de söker extrajobb, fast de inte ens själva upplever det så.

Att det dessutom finns strukturella skäl bakom den svenska ungdomsarbetslösheten, som höga ingångslöner och brist på lärlingssystem, är däremot ett äkta problem. Även utrikes födda har åtskilliga trösklar att passera in till arbetsmarknaden.

Jobben är självklart beroende av konjunktur. Att EU:s ekonomier just nu knappt växer drabbar svensk export, vilket i sin tur bromsar företagens investeringar.

Men politiken är inte oviktig. Att både sysselsättning och arbetslöshet har ökat samtidigt beror på att många fler har sökt sig till arbetsmarknaden. Alliansregeringen har gjort det mer lönsamt att arbeta, framför allt genom jobbskatteavdragen. Finanspolitiska ­rådet och andra oberoende bedömare är ense om att de har haft avsevärd effekt på sysselsättningen. Sänkta arbets­givaravgifter, särskilt i tjänste­sektorn, har gjort det billigare att anställa. Därtill har a-kassa och sjukförsäkring stramats åt.

Goda offentliga finanser gjorde det dessutom möjligt att stimulera ekonomin genom att låta statsbudgeten gå med ett mindre underskott.

Socialdemokraterna har undan för undan accepterat jobbskatteavdragen, men hävdar fortfarande att de inte har bidragit till sysselsättningen.

Just i synen på drivkrafter finns nämligen en fundamental skillnad mellan alliansen och alla partierna till vänster. De borgerliga tror att skatter och bidrag påverkar viljan att arbeta.

Löfven låtsas som om incitament inte finns, vare sig för människor eller företag.

De rödgröna gillar det inte. Men svensk arbetsmarknad står sig gott i de flesta jämförelser.