Ledare

Alliansen hittar inte vägen

EU-parlamentsval är inte som riksdagsval. I SCB:s partisympatiundersökning ligger de två stora partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, långt över söndagsresultatet. Miljöpartiet får nöja sig med hälften så många procent, och Feministiskt initiativ hamnar en bra bit under 4-procentsspärren. Det kan sägas igen: ett EU-val känns riskfritt, det går att rösta av missnöje eller förnöjsamhet och utan tanke på regeringsmakten.

Med det sagt: en opinionsmätning är inte heller liktydig med ett allmänt val. Det är tänkbart att SCB inte hann fånga upp faktiska förändringar som EU-valet speglade efter en intensiv kampanjspurt. 2010 bommade motsvarande undersökning grovt, eftersom intervjuerna görs under en relativt lång period. Att det är två val i år kan höja den politiska temperaturen i stort, och möjligen kan EU-vinnarna utnyttja medvinden.

Utan tvivel blåser det också åt samma håll i SCB-siffrorna: åt vänster. Allianspartierna är nere på 36,8 procent; KD ligger strax under riksdagsspärren, FP och C obehagligt nära, M får inte ens ihop 23 procent.

På den andra sidan står S och stampar, men är ändå nästan lika stort som alliansen tillsammans. MP och V skulle säkra en klar vänstermajoritet. Fi ligger dessutom tillräckligt nära spärren för att en röst inte ska vara självklart bortkastad, även om det rimligen ställs mer normala krav på program och realism i riksdagsvalet.

Det finns också ett antal viktiga skillnader mellan dagsläget och situationen för fyra år sedan, när opinionen raskt svängde till alliansens förmån.

Regeringen har styrt ännu en mandatperiod, vilket har gjort både ministrar och väljare tröttare. De rödgröna partierna kommer inte att bistå med någon gemensam valplattform som skrämmer slag på storstädernas medelklass. I finanskrisens akuta skede 2010 sökte många svenskar Anders Borgs trygga famn, medan ekonomin i dag mår betydligt bättre. Dessutom är borgerligheten ännu längre efter i starten.

Har väljarna då flyttat sig långt åt vänster? Det är inte så troligt. Oppositionens tal om raserad välfärd spelar på en känsla av att den inte räcker till, knappast på en upplevd sanning. Och S-ledaren Stefan Löfven gör sitt yttersta för att varken lova radikala skattehöjningar eller andra förändringar.

Finanspolitiska rådets rapport om regeringens ekonomiska politik tjänar dock som exempel på hur svårt alliansen har det. I grunden ger rådet en positiv bild. De katastrofala statsfinanser som S beskriver lyser med sin frånvaro. Men rapporteringen handlar om den milda kritiken mot det senaste av jobbskatteavdragen, inte om att de sammantaget har ökat sysselsättningen.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt och hans lag får också skylla sig själva. Berättelsen som bar alliansen både 2006 och 2010 har tappat stunsen, och regeringen framstår som fantasilös och förvaltande. När det inte ens kan utlovas några skattesänkningar framöver, vad ska då hända förutom att överskottsmålet ska nås? Strategin skulle behöva fyllas med något matigare än ”finansiera krona för krona”.

Löfvens riskminimeringslinje är inte heller särskilt framgångsrik. Hans vision tycks också inskränka sig till regeringsmakten. Att V och Fi lockar fler demonstranter än S på första maj säger en del om entusiasmen. S och MP lär inte få ihop en egen riksdagsmajoritet, utan kommer åtminstone att vara beroende av Jonas Sjöstedt.

På DN Debatt i mitten av maj gjorde MP:s båda språkrör en poäng av att räkna upp en rad frågor där partiet är djupt oense med Löfven. Det räcker med att nämna vapenexporten, arbetskraftsinvandringen och Förbifarten. Om V och kanske Fi också ska vara med i båten kommer kursen att bli vinglig. Regeringsduglighet är ett trumfkort som Reinfeldt har kvar.

Sverigedemokraterna kan fortfarande bli tungan på vågen. SVT:s vallokalsundersökning underskattade SD i söndags, och det kan SCB-mätningen också ha gjort. En rödgrön minoritetsregering skulle få alla upptänkliga problem.

EU-valet borde ge borgerligt sinnade en tankeställare och få åtskilliga att lyfta från sofflocket i september. Mittenväljarna tar sig sannolikt också en funderare; vad händer egentligen med skatter, valfrihet och rutavdrag om de rödgrönrosa inbillar sig att det finns mandat för vad som helst?