Maud Olofsson ändrade förutsättningarna för svensk politik. Hon var avgörande för att Sverige fick en stabil alliansregering. Efterträdaren måste lyfta även det egna partiet.
”Högfors är platsen man kommer att beskriva när man pratar svensk politisk historia.” Det är ingen tvekan om vilken insats som är den viktigaste när Maud Olofsson själv talar om sina tio år som partiledare för Centern. Hon har rätt. Det var när de fyra ledarna för Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern enades om en alliansbildning i Högfors 2004 som grunden lades för att Socialdemokraterna kom att förlora rollen som den självklara utgångspunkten i svensk politik.
Det är ofta kring förnyelsen av Moderaterna som analyserna kretsar när den borgerliga sidans förvandling från en splittrad opposition till en trygg regeringsallians ska beskrivas. Då glöms de mindre partierna bort. Utan Maud Olofssons vilja att bryta ny mark hade den starka koalitionen inför valet 2006 aldrig uppstått.
Fram till mötet hemma hos Maud Olofsson i Högfors hade Socialdemokraterna i varje valrörelse pekat på oppositionen och förklarat för väljarna att där fanns inget regeringsalternativ: När borgarna väl fått chansen att regera kunde de inte komma överens sinsemellan och inte heller hålla ordning på rikets finanser.
Efter fyra år med alliansen i regeringsställning var rollerna inför valet 2010 de helt omvända, de rödgrönas försök till att visa upp ett sjödugligt alternativ blev torpederat inifrån av kommunister i lasten.
Centerpartiet har under Maud Olofsson blivit en trogen allianspartner som varit beredd att kompromissa ända in i hjärtefrågorna. Energiuppgörelsen, där Centern släppte sin dogmatiska hållning till kärnkraft för att i stället uppnå en stegvis förändring av energimixen till mer förnyelsebara bränslen, är ett tydligt exempel där Maud Olofsson tagit ansvar för regeringen och landet.
I det utåtriktade arbetet som näringsminister har hon däremot överskuggats av de tunga moderaterna. Det är i hög grad statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg som för allmänheten symboliserar alliansregeringen och dess ansvartagande profil.
Maud Olofsson har ändå åstadkommit en hel del förändringar. Centern har varit drivande bakom avdragen för hushållsnära tjänster, något som förvandlat en stor del av en svart sektor till vita jobb. Maud Olofsson brukar också upprepa att hon är den första näringsminister som bantat företagarnas regelbörda.
Men att leva i Moderatskugga har gjort det svårare för de mindre partierna att synas och lyfta de egna väljarsympatierna. För ett parti som Centern, med basen på landsbygden, har det varit extra svårt. Stureplanscentern har inte på något sätt lyckats konkurrera med Miljöpartiet om att bli ett grönt storstadsalternativ.
Kraven på att få en ny partiledare har ökat inom Centern efter det mediokra valresultatet och krympande opinionssiffror. Oavsett hur mycket som handlar om tryck utifrån respektive Maud Olofssons fria vilja, är det rätt att efterträdaren får några år på sig att etablera sig inför nästa val. Däremot är det tveksamt om det är lyckat att samtidigt sitta kvar som näringsminister. Lars Leijonborgs ministertid efter att han lämnat ledarskapet för Folkpartiet visar på svårigheterna.
Dessutom borde en av Centerns fyra ministerposter vara given för en ny ledare. IT- och regionminister Anna-Karin Hatt och jordbruksminister Eskil Erlandsson tillhör huvudkandidaterna. Stjärnskottet Annie Johansson saknar däremot ministerpost. Den föryngring som Maud Olofsson önskar talar för Hatt eller Johansson. Och fyra manliga partiledare för alliansen är inte heller helt lyckat.
Den som väljs till ordförande vid Centerstämman i september kommer att ärva ett parti som är en pålitlig allianspartner och en partikassa laddad med miljarder. För att omvandla det till röster krävs det en insats lika avgörande för Centerpartiet som Maud Olofssons inbjudan till Högfors en gång var för alliansen.