Vad förenar USA, Kanada, Mexiko, Bangladesh, Ghana och Sverige? Den som inte vet svaret skulle aldrig kunna gissa. Vid ett möte i Washington i torsdags meddelade företrädare för denna något udda samling länder att de bildat en global allians vars mål är att motverka utsläpp av andra växthusgaser än koldioxid.

Minskade utsläpp av växthusgaser ser de flesta som något positivt. Men det finns en aspekt av initiativet som väcker misstänksamhet: USA har varit en av de stora bromsklossarna i FN-förhandlingarna om klimatet och är samtidigt det land som vid sidan av Kina släpper ut mest koldioxid. Inte heller Kanadas klimatrykte är det bästa. Landet har nyligen fått hård kritik för sitt beslut att dra sig ur Kyotoavtalet.

Är det intresse länderna nu visar för andra växthusgaser ett sätt att avleda uppmärksamheten? Och finns inte risken att en inriktning på att minska de mer kortlivade växthusgaserna minskar det politiska trycket på att nå resultat i förhandlingarna om koldioxidutsläppen?

Det är inte några stora summor som de deltagande länderna bidrar med, åtminstone inte inledningsvis. Inte heller kommer det nya engagemanget att kräva kännbara uppoffringar på hemmaplan. Många av de föreslagna åtgärderna handlar om att minska utsläpp i fattiga länder, bland annat av sot och metan.

Självklart får det nya engagemanget för att motverka kortlivade klimatgaserna inte bli en ersättning för arbetet med att minska koldioxidutsläppen. Men som komplement kan det bli mycket värdefullt.

En av poängerna med att reducera utsläppen av sotpartiklar, marknära ozon och metan är att effekten kommer snabbt. Eftersom dessa ämnen blir kvar i atmosfären mycket kortare tid än koldioxid märks också den positiva effekten av utsläppsminskningar fortare.

Dessutom finns direkta hälsovinster. Om man i fattiga länder ersätter gamla vedspisar med nya effektivare kan miljontals människor räddas från lung- och hjärtsjukdomar samtidigt som växthuseffekten bromsas.

En annan klimatfråga som det finns ett engagemang för i USA är freonerna. Montrealprotokollet är det internationella miljösamarbetets verkliga framgångshistoria. Genom detta globala avtal kunde de freoner som skadat jordens skyddande ozonlager fasas ut.

Eftersom freonerna också är starka växthusgaser blev en positiv bieffekt av Montrealprotokollet att växthuseffekten motverkades. Problemet är att även de ersättningsämnen som nu används i kylskåpen bidrar till växthuseffekten. Och än värre: prognoserna fram till 2050 visar att dessa ämnen kommer att stå för en kraftigt ökande andel av de samlade utsläppen av växthusgaser.

Klimatfrågan handlar alltså inte om allt eller intet. Inte om bindande avtal eller inget alls. Inte om koldioxid eller andra växthusgaser. Perspektivet måste vara brett och arbete ske på alla fronter samtidigt.

Inget hindrar heller att man är kritisk mot USA och Kanada för att de inte bidrar mer konstruktivt till FN-förhandlingarna om koldioxidutsläppen och samtidigt välkomnar deras bidrag till arbetet med att reducera andra växthusgaser.