Gerhard Larsson har gjort en strålande ämbetsmannakarriär. Han var statssekreterare i socialdepartementet under regeringen Fälldin 1976–1979, vd för statliga Samhall i tjugo år och slutade som landshövding i Västernorrland. Parallellt med dessa jobb ledde Larsson flera stora statliga utredningar.

Det var kö i trappan upp till representationsvåningen i residenset i Härnösand i juni i fjol när Gerhard Larsson hade avskedsmottagning efter åtta år på hövdinge­stolen. Idel vackra ord och presenter.

Nu är eftermälet ett annat. I höstas avslöjade tidningen ST att Gerhard Larsson låtit skattebetalarna ta flyttnotorna om inalles 147 000 kronor. Det gick lass till bostaden på Kungsholmen i Stockholm, till huset i skärgården och till bostaden på franska rivieran. Där hamnade delar av vinsamlingen som måste fraktas i kyl. Den franska flytten gick på 90 000 kronor. Det blev ett herrans liv i länet.

Beslutet att betala flyttnotorna togs av en tjänsteman på länsstyrelsen i Västernorrland, länsrådet Sten-Olof Altin. Om han lyssnat på råd från finansdepartementet hade beskedet blivit ett annat. Okej för flyttbuss till Stockholm, men nobben för transporter till skärgårdshus och Frankrike.

– Det är inte meningen att man ska överutnyttja våra skattemedel, förklarar Thomas Pålsson, chef för enheten för statlig förvaltning vid departementet, i ST.

Nu har Gerhard Larsson bestämt sig för att själv betala Frankrikefakturan. Debatten om hans snikenhet självdog inte som han hoppats. Kritiken tycker han fortfarande är orättvis.

– Jag har inte begått något fel. Men jag tycker inte att den bild som tonar fram i media stämmer med den jag är, säger Gerhard Larsson och betalar för att sätta punkt för frågan.

Christer Elmehagen, den förre vd:n för AMF, har också sagt sig vara villig att betala tillbaka. I hans fall handlar det om de 2,64 miljoner i pensionskapital han räddade åt sig själv genom att byta från AMF:s traditionella försäkring till en fondförsäkring när han visste det vanliga sparare inte var medvetna om – att sparbeloppen i den traditionella försäkringen skulle krympa genom återtag.

I likhet med Gerhard Larsson anser sig Elmehagen inte heller ha felat.

– Jag trodde verkligen att jag gjorde rätt, men har styrelsen en annan uppfattning och anser att jag har brutit mot någon regel är jag naturligtvis beredd att rätta mig efter det, säger Christer Elmehagen i SvD.

Inte brutit mot någon regel – nej, men inget samhälle kan någonsin ha regler för allt. Det går aldrig att förutse allt tokigt människor kan ta sig för och förhindra det genom att skriva lagar, riktlinjer och föreskrifter. En utveckling i den riktningen är heller inte önskvärd.
Ju fler regelsamlingar, desto större risk att människor slutar tänka själva och ta ansvar, desto större risk att människor betraktar allt som inte är uttryckligen förbjudet som rätt och möjligt.

Gott omdöme kan inte kommenderas fram. Vi felar alla. Men att få sitt goda namn tillbaka fordrar mer än återbetalning till statskassan och pensionsspararna. Upprördheten gäller ju inte primärt summorna utan handlandet – att personer i ledande ställning tillåter sig dolda förmåner som inte finns för andra. För att få anseendet åter krävs insikt om att det som gått fel för Elmehagen och Larsson inte är mediehanteringen utan deras egna beslut att sko sig på andras bekostnad.