Partiledardebattens enda ersättare, Mikael Damberg, blev dess huvudperson. Orsaken låg delvis i debattreglerna. Det är företrädaren för det största oppositionspartiet som inleder.
Men framför allt berodde det på att han gick till hård offensiv och genast mötte samordnat motstånd från de fyra regeringspartierna. Ena huvudlinjen i hans attack var jobben. Den andra gällde skolan och knöt an till artikeln som han på onsdagsmorgonen haft på DN Debatt.
Efter den senaste tidens varsel inom industrin och Telia Soneras besked att 2.000 tjänster ska bort var läget på arbetsmarknaden ett givet ämne. ”När kommer jobben?”, frågade Damberg retoriskt.
Han tecknade bilden av en passiv regering som varken insett att dess politik inte fungerar eller har modet att tänka nytt. Mot den ställde han socialdemokrater som har ”en modern affärsplan”, sätter innovationer i centrum och förstått vikten av samverkan med Svensk Näringsliv.
Regeringsföreträdarna hade två svar som de gång på gång hamrade in. Det första var att Damberg ”profilerar miljonerna men skippar miljarderna”. Det andra var att S-budgeten ökar skattebelastningen på företagen med 30 miljarder kronor.
Båda svaren var förstås variationer av det gamla borgerliga temat om Socialdemokraterna som notoriska skattehöjare. Damberg bemötte den anklagelsen med att beskylla de borgerliga för att vara siffertricksare: Hur kan det socialdemokratiska förslaget om en sänkning av bolagsskatten påstås innebära en höjning?
Att sänka mindre är naturligtvis inte att höja. Men om man lägger regeringens budget och den socialdemokratiska motionen bredvid varandra och summerar skillnaderna på skatteområdet blir differensen stor.
Socialdemokraterna sänker inte bara bolagsskatten mindre. De vill samtidigt ta bort nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga och höja restaurangmomsen till den tidigare nivån.
Inget av dessa förslag är i sig orimligt. Av konkurrensskäl bör bolagsskatten sänkas. Men hur många miljarder som just nu ska satsas på detta kan diskuteras. Många experter har ifrågasatt att nedsättning av arbetsgivaravgiften är ett effektivt sätt att öka sysselsättningen bland unga. Även nyttan av restaurangmomssänkningen är svårbedömd.
Men när Socialdemokraterna på alla tre punkterna väljer att lägga skattebelastningen på företagen betydligt högre än regeringen så får det konsekvenser. Jobb kommer att slås ut och det i ett läge när konjunkturen redan är svag.
Där hade Damberg en svag punkt, något han själv säkert var lika medveten om som motståndarna som tryckte på den så fort de fick chansen.
På skolområdet har Mikael Damberg vidareutvecklat det som inleddes efter den socialdemokratiska valförlusten 2006. Partiet betonar tydligare än tidigare skolans kunskapsmål. Läxhjälp åt alla, obligatorisk sommarskola för elever som inte nått målen och obligatorisk förskoleklass är förslag som ger den nya inriktningen konkretion och större trovärdighet.
Men när Damberg beskyller regeringen för att inte satsa på skolan saknar angreppet trovärdighet. Om prioriteringarna kan man tvista. Men bortglömd eller försummad?
Gruppledarens insats i partiledardebatten var professionell. Däremot gav den inte det socialdemokratiska alternativet tydligare konturer.
Att Mikael Damberg lyfte fram skolfrågorna kan ha berott på att han som tidigare skoltalesman där är på hemmaplan.
Avsnitten om jobben, innovationerna och samverkan med näringslivet hade lika gärna kunnat komma ur partiledarens egen mun. Gemensamt för dem är också glappet mellan ord och handling. De talar väl om företagen och företagandet. Hur deras budgetförslag som helhet ska leda till fler jobb är däremot höljt i dunkel.