Det finns två sanningar om Göran Hägglund. Den ena är att han är populärare än sitt parti och har potential att attrahera bredare väljargrupper. Den andra är att partiet under hans åttonde år som ordförande inte mår bra.
Kristdemokraternas röstandel och opinionssiffror har gått nedåt. Det har utbrutit en öppen strid om partiledarposten. Och många inom KD är missnöjda.
En del är framför allt oroade över partiets svårigheter att vinna ett bredare väljarstöd. Andra tycker att Hägglund kommit till korta i sin ledarroll och varken skapat god sammanhållning inom partiet eller lyckats staka ut en tydlig kurs. Men mest högljudd är den tredje gruppen, traditionalisterna. De misstror Hägglund av ideologiska skäl och vill helst återgå till den mer renlärigt kristet konservativa politik som symboliseras av motståndet mot abort.
Att valberedningen i går skulle föreslå rikstinget att välja om Göran Hägglund som ordförande var väntat. Av de 26 distrikten hade 18 förordat Hägglund och bara 5 fört fram Mats Odells namn. Men eftersom Odell öppet kandiderade först efter att en del av distrikten hade lämnat in sina nomineringar är detta ingen säker värdemätare.
Missnöjet med Hägglund kan vara starkare än vad siffrorna tyder på. Därför ger Odell inte upp utan upprepade på sin presskonferens i går eftermiddag att det blir ombuden som får avgöra saken vid en sluten omröstning på rikstinget i Västerås den 28 januari.
Mer kontroversiellt än Hägglund som ordförande var att valberedningen i sitt förslag petat Odell från presidiet. Maria Larsson föreslås för omval och som ny andre vice ordförande David Lega.
De som vill få bort Hägglund kan beskriva detta som en utrensning och hävda att det blivit lågt i tak. Men valberedningen gör det enda rimliga.
Efter att Hägglund låtit Odell mot sin vilja lämna regeringen och Odell sedan utmanat Hägglund om partiledarposten hade det varit tjänstefel av valberedningen att föreslå ett presidium där båda ingick.
Det beror inte bara på att det efter en partiledarstrid kan finnas kvar personliga motsättningar. Än viktigare är att ett parti med inre spänningar och tydliga ledningsproblem behöver byta laguppställning. Om inte Hägglund ska få gå så måste någon annan i toppen försvinna.
Den falang som vill vrida partiet tydligt åt höger kommer att fortsätta att vara missnöjd. Men de som framför allt känt en oro över partiets otydlighet och svaga väljarstöd kan få nytt hopp av utsikten att David Lega ska träda in i presidiet.
Som kommunalråd i Göteborg breddar han ledningen geografiskt och också genom sin kommunala förankring. Än viktigare är att han med sin erfarenhet som idrottare, företagare och föredragshållare skulle kunna bidra till att partiet får en nytändning.
Lega är en typisk inspiratör, och partiet han engagerat sig i har på senare år uppvisat såväl brist på energi som svag lagkänsla.
Kanske är det för sent. Tvivlet om Hägglunds förmåga att vända utvecklingen kan ha vuxit sig alltför starkt. Men alternativet som valberedningen stod inför var inte mer lockande.
Mats Odell har låtit sig utnyttjas av en falang inom partiet som vill komma åt den sittande ordföranden. Han har balanserat mellan antydningar som ska hålla dessa stödtrupper på gott humör och en harmlös beskrivning av sig själv som framför allt en skickligare förhandlare än Hägglund.
Vad Odell har för ambitioner när det gäller politikens innehåll vet vi inte. Men om han vann partiledarstriden skulle den segern i sig förändra Kristdemokraterna. De kristet konservativa skulle flytta fram sina positioner och partiet framstå som mer tillbakablickande.