Inställningen till flyktingar har hårdnat. Migrationsministern talar med kyla om apatiska barn. Humanitet och rättssäkerhet måste återupprättas i svensk flyktingpolitik.
Riksdagen ville inte utfärda en amnesti åt de apatiska flyktingbarnen. Ett sådant beslut skulle inneburit en humanitär katastrof, meddelade migrationsminister Barbro Holmberg i ett av sina mest anmärkningsvärda uttalanden.
På vilket sätt det hade varit en humanitär katastrof att låta barn som matas med sond stanna i Sverige, har migrationsministern aldrig lyckats förklara. Efter hård kritik har hon i stället bett om ursäkt, sagt att hon ångrar sina ord.
Men det är inte första gången som hennes språkbruk lett till frågor om vart humaniteten i flyktingpolitiken tagit vägen. Ena dagen har det gjorts oblyga antydningar om att psykiskt nedbrutna 12-åringar simulerar, andra dagen har det riktats anklagelser mot barnens föräldrar: det är de som framkallar tillståndet av hopplöshet.
Men hopplösheten utlöses inte av de personer som flytt till Sverige utan av vårt eget invandringssystem. Om någon ska känna skam är det ansvariga politiker och myndigheter, som under lång tid upprätthållit en ordning som drivit människor in i desperation.
Åratal av oviss väntan, misstro i behandlingen och växelvisa besked har kännetecknat asylprocessen.
Bristen på rättssäkerhet är stötande. Som DN rapporterade i måndags finns det exempelvis ingen tidsgräns för hur länge utlänningar och asylsökande kan hållas inspärrade i så kallat förvar. I Sverige sitter i dag flera hundra personer inlåsta på obestämd tid utan att vara dömda för någonting.
Riksdagens krav på en nedlagd utlänningsnämnd och en rättssäker domstolsprövning har avvisats, förhalats och skjutits upp. Migrationsminister Barbro Holmberg talar nu om
1 januari 2006. Men vem vågar lita på henne?
Hon säger ständigt att Sverige värnar asylrätten, men praktiken visar något annat. Ärkebiskop KG Hammar har dessvärre rätt när han säger att asylrätten nästan har försvunnit (DN 11/4). Statistiken visar att andelen asylsökande som fått stanna i Sverige minskat konstant sedan 1980-talet.
Som Hammar påpekar är det bara en handfull som beviljas flyktingstatus. Den stora majoriteten som får uppehållstillstånd av humanitära skäl får det därför att skälen har förvärvats i Sverige under väntetiden; ett förfärande betyg åt migrationsbyråkratin.
Kritiken från kyrkorna och mängder av andra organisationer mot flyktingpolitiken är viktig. Den visar att det finns ett annat Sverige, som värnar humanitet och rättssäkerhet för dem som sökt sig hit.
Det är otvetydigt så att den officiella politiken skärpts, att språkbruket förgrovats, att socialdemokraterna tillsammans med moderaterna intagit en alltmer restriktiv hållning.
Behandlingen av de apatiska barnen vittnar om den tilltagande hårdheten, även om lämpligheten i amnestier alltid kan diskuteras.
I Sverige finns i dag cirka 10 000 olösta ärenden som Utlänningsnämnden ännu inte behandlat färdigt. Bakom denna siffra döljer sig lidanden och lång väntan.
Riksdagen bör seriöst överväga om inte alla dessa personer ska ges permanent uppehållstillstånd, så att svensk flyktingpolitik kan börja om på nytt. En sådan nystart är särskilt angelägen med tanke på att samma riksdag bestämt att Utlänningsnämnden ska avskaffas. Det är viktigt att domstolarna inte överlastas med tusentals fall som väntar på att avslutas.
Situationen kräver denna unika åtgärd. Det är inte en signal om fri invandring utan att de nuvarande problemen måste lösas.
Om man förutom detta införde ordnad arbetskraftsinvandring, skulle mycket av desperationen i dagens system försvinna. Då skulle den som kan försörja sig få stanna, och asylvägen vore plötsligt inte den enda in i landet.
Det finns många som drömmer om Sverige och vill göra rätt för sig. Vi har alla skäl att öppna dörrarna för dem och för andra som flytt undan krig och förtryck.
DN 12/4 2005