Det handlar inte om problematiska delar av New York på 1980-talet eller om någon orolig stadsdel i sydafrikanska Johannesburg. Beskrivningen gäller i stället Södra innerstaden i Malmö. I polisens senaste trygghetsmätning sticker stadsdelen ut på ett alarmerande sätt.
Värst är det på Rasmusgatan som en grupp unga män tycks ha tagit kontrollen över för sin egen privata maktutövning.
Den som läste gårdagens DN-reportage från området fick en nedslående inblick i något som bör kallas för vad det är – laglöshet. Inte ens när kommunalrådet Ilmar Reepalu besöker platsen drar sig gängen för att begå brott.
Flera dyra bilar kommer glidande och stannar till. Rutorna åker ner, pengar och varor byter ägare.
”Det är för jäkligt att knarkhandeln kan pågå så här öppet”, sade Reepalu till reportern Ole Rothenborg. Han talar i samtal med DN om en 70-talsattityd till narkotika, ett slags låt-gå från ordningsmaktens sida.
Flera frågor inställer sig när man tar del av intervjun med Malmös ledande politiker.
Den första gäller naturligtvis polisen. Vad gör den?
Rasmusgatan är inte någon öde plats långt bort från Malmös centrala delar. Den är en del av centrum, några kvarter bort från Ilmar Reepalus egen bostad. Adressen ligger inte längre bort än att polisen kan vara där med en bil på fem minuter.
Inte heller är bostadshusen del av miljonprogrammets feltänkta betongmiljöer. På papperet handlar det om trivsamma 50-talsbyggnader med trädgård och odlingar, även om en del fastighetsägare, som finansaktören Acta, misskött sin förvaltning.
Ilmar Reepalus frustration och vanmakt grundar sig på en situation som tillåtits urarta under flera år. Till bilden hör också de återkommande våldsamheterna i Rosengård, gängkriminalitet i centrum och en allmän otrygghet som många Malmöbor känner när de vistas i delar av staden på kvällstid.
Polismästaren Ulf Sempert har uppenbarligen inte lyckats med sin mest grundläggande uppgift, att etablera lag och ordning i staden. Ingen medborgare ska behöva uppleva det som sker på Rasmusgatan, och allra minst ska stadens ledande politiker i vanmakt behöva vädja om en mer kraftfull polisinsats.
Problemen i Malmö har flera sociala och etniska bottnar och det finns inga enkla lösningar att tillgripa. I botten finns hög arbetslöshet, ett stort beroende av socialbidrag och ett kraftigt segregerat boende. Kombinationen är en social bomb som redan exploderat på exempelvis Rasmusgatan.
Politikerna måste göra vad de kan för att dämpa den sociala utsattheten. Men oavsett hur det arbetet går fråntar det inte polisen ansvaret att lagföra individer som öppet begår brott.
Erfarenheten från mångdubbelt större städer, exempelvis New York, visar att kriminaliteten förvärras när brotten är synliga och människor upplever att ingen reagerar.
New York-polisens framgångsrika strategi på 90-talet om nolltolerans mot exempelvis klotter, vandalisering och fylleri på gatan byggde just på denna insikt. Om människor kommer undan med sådana brott signalerar samhället att det är fritt fram att ta kontroll över den offentliga miljön. I Malmö tycks just det förödande budskapet ha nått fram till ungdomarna på Rasmusgatan.
Ilmar Reepalu talade för några veckor sedan om att införa ett temporärt medborgarskap, som gör det möjligt att utvisa individer som begår brott under en prövoperiod.
Alldeles bortsett från förslagets problematiska gradering av medborgarskapet är det svårt att se hur det skulle etablera lag och ordning i Malmös södra innerstad. Det akuta problemet är ju att polisen inte ens gör grundjobbet.
Om Sverige fortfarande har en justitieminister borde hon besöka Rasmusgatan och ta med sig rikspolischef Bengt Svenson.