Ledare

Ännu splittrad opposition

Det suckades länge över stiltjen i den svenska politiska debatten. Medan regeringen anklagades för att göra ingenting fick oppositionsledaren kritik för att han ingenting sade.

Något har det dock börjat röra sig under hösten. Regeringens budget innehöll konkreta satsningar på bland annat infrastruktur och forskning – så konkreta att Socialdemokraterna plötsligt bytte fot och anklagade Anders Borg för slösaktighet.

Med andra ord fanns goda skäl att se fram emot söndagens partiledardebatt i SVT:s ”Agenda”. Det finns åtskilliga frågor som väljarna kan vara nyfikna på: Skulle de stora valfrågorna utkristalliseras? Finns ett rödgrönt regeringsalternativ? Hur stabil är alliansens sammanhållning?

Blev frågorna besvarade? Ja, de viktigaste valfrågorna år 2014 lär bli arbetslösheten och den offentliga ekonomin, två ämnen som hör intimt samman. Den inledande stora holmgången rörde just arbetslösheten. Alliansen har goda poänger i att dess politik, främst arbetslinjen och ett bättre skatteklimat, faktiskt gjort att Sverige klarat arbetslöshet och utanförskap bättre än stora delar av vår omvärld. Fortfarande har Reinfeldt och regeringen svårt att belägga hur just restaurangmomsen – oppositionens slagpåse nummer ett – gett stora effekter. Men ännu svårare är det för Stefan Löfven att försvara slopandet av halveringen av arbetsgivaravgifterna för att anställa ungdomar.

S gör sitt bästa för att återerövra ord som ”ansvar” och ”ordning och reda” från regeringen, men hittills har det varit ett näst intill hopplöst projekt. Anders Borg har för stort förtroende bland allmänheten för att väljarna ska tro på Stefan Löfven när han talar om budgeten som ”tabberaset på Harpsund” och anmärker på vidlyftigt lånande.

Skattetrycket börjar också smyga fram som tänkbar valfråga. ”Hundralappar i plånboken” är inget lyxproblem för svenska löntagare utan kan göra stor skillnad för hur mycket människor kan styra sina egna liv.

Med en rödgrön valseger kommer skatten att höjas – med hur mycket och för hur många kanske vi får besked om i debatterna nästa år?

Samma sak gäller det viktiga ämnet vinster i välfärden.

På söndagskvällen gavs inga nya svar. Vad kommer Socialdemokraterna att säga till alla dem som har arbeten, barn och föräldrar på privata dagis, skolor och vårdhem? Stefan Löfven bör vara tacksam över att detta stora interna tvisteämne inte fick större utrymme i debatten. Nu nöjde han sig med att skjuta den på framtiden.

Frågorna om oppositionens enighet och alliansens sammanhållning fick ett åtminstone halvtydligt svar. Regeringen står ännu enad, de rödgröna är lösa i konturerna.

Fredrik Reinfeldt intog dock en oväntat passiv roll i ”Agendas” debatt. Kanske vill han verka statsmannamässig och stå över partikäbblet, kanske vill han kratta manegen för regeringskollegor som dansar på 4-procentstrecket. Oavsett orsak skulle den politiska debatten, inte bara i SVT, tjäna på en mer temperamentsfull statsminister.

Hans huvudmotståndare Stefan Löfven har fört S tillbaka som ett trovärdigt oppositionsparti. MP och partiledaren Åsa Romson lutar vänsterut men intar fortfarande en liberoroll, med beröm både till regeringens och Socialdemokraternas förslag.

En god effekt av Miljöpartiets normalisering är att den tydligare får SD och V att framstå som de randpartier de är.

Diskussionen om invandring, Sverigedemokraternas enda riktiga politikområde, inleddes på ett märkligt sätt av programledaren Mats Knutson: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Själva debatten blev, förstås, ensidig eftersom SD är enda parti som ser inflyttning av människor som ett problem, inte en tillgång.

Här fälldes Stefan Löfvens bästa replik för kvällen, till Jimmie Åkesson: ”Vi ska inte ha vi och dem i Sverige. Här finns bara vi”.