Alltför komplicerade forskningsansökningar är ett resursslöseri, menar Kungliga Vetenskapsakademien. Men de kan också vara ett hot mot kvalitet och mångfald.
Före andra världskriget talade man inte om ”forskningspolitik”. I dessa mer oskyldiga tider ansågs forskning vara en angelägenhet för universitet och högskolor. Staten betalade snällt ut pengar – det var inte särskilt stora belopp – till det akademiska systemet.
Porten till denna värld kunde vara trång för de idéer och människor som inte passade in i det dominerande paradigmet. Men för den som kommit in fanns en stor frihet. Han – i undantagsfall hon – kunde följa sin intellektuella kompass utan hänsyn till andra.
I dag är situationen helt annorlunda. Förhoppningarna på forskningens förmåga att lösa alla sorters problem från sociala integrationsproblem till klimatfrågor är gigantiska. Skattebetalarna accepterar och applåderar att miljardbelopp går till vetenskapen.
Detta massiva pengaflöde har skapat en byråkrati för att fördela det som kallas ”externa medel”, det vill säga forskningspengar som går direkt till enskilda forskningsprojekt utan att passera högskolor och universitet.
De organ som utför detta arbete har haft olika utformning över åren, men de externa medlens andel av kakan har kontinuerligt växt på bekostnad av de så kallade ”fakultetsmedlen”, de pengar som staten tilldelar universitet och högskolor för deras egen forskning.
Det finns praktiska skäl för denna förändring. Trots att antalet universitet och högskolor ökat starkt under de senaste decennierna skulle de inte klara av att fördela alla dessa pengar.
Men det har också funnits principiella skäl. Många forskare anser att de egna institutionerna är inskränkta och präglas av lokala maktförhållanden. Och nationella råd där de ledande inom varje ämnesområde granskar ansökningarna, ger onekligen bättre förutsättningar för internationellt konkurrenskraftig vetenskap.
Men det är inte säkert att den granskning som görs i de nationella råden för den skull är mer objektiv. En baksida av den centraliserade forskningspolitiken är trendkänslighet. På universitet och högskolor kan forskare med ”omoderna” idéer fortfarande få pengar, vilket bidrar till pluralism och motverkar ensidighet.
Man kan också ifrågasätta effektiviteten. Som Kungliga vetenskapsakademien har visat i en ny rapport (DN Debatt 11/5) är den enormt arbetskrävande. Bara att skriva de 3.500 ansökningar som kom in till Vetenskapsrådet under 2008 tog sammanlagt 80 arbetsår, granskningstiden oräknad.
Den avgörande frågan är dock om pengarna verkligen går till de mest originella och nyskapande forskarna. Ansökningarna kräver tämligen detaljerade beskrivningar av den forskning man ska bedriva, något som den brittiske fysikern och vetenskapsdebattören Donald Braben anser vara en pervertering av de traditionella akademiska idealen.
Forskare, menar han, är bra på att bedöma kvaliteten i arbete som redan har utförts av andra forskare. När de däremot ska ge utlåtande om framtida forskning kan de ha svårt att se vad som är originellt eftersom det hotar deras egen position.
Allt detta pekar mot tre slutsatser. För pluralismens skull är det viktigt att mer pengar går direkt till högskolor och universitet. Ansökningsförfarandet måste förenklas. Och den forskning som den sökande redan utfört bör spela en större roll vid bedömningen än förmågan att skriva en säljande ansökan.
DN 12/5 2010