Vid G 20-mötet i London är Sverige bara en avlägsen åskådare. På hemmaplan vaktar Anders Borg de offentliga finanserna, hittills med framgång.
I London är de samlade, världsledare och demonstranter, båda grupperna rädda och upprörda över den ekonomiska krisen. Ingenderas framgångar lär bli stora. Om demonstranternas syften är oklara så är de politiska ledarnas det också. Den verbala uppvisningen i vilja och kraft till gemensamma lösningar är i huvudsak just en uppvisning.
I sak gör de tre huvudaktörerna olika tolkningar av vad som hänt och har olika politiska mål. Kina vill visa sin nya ekonomiska stormaktställning samt säkra sina stora lån i USA. USA och Storbritannien vill få samtliga stora ekonomier med på att öka efterfrågan, vi ska spendera oss ur krisen. Europa, här representerat av Tyskland och Frankrike, är enat blott mot de anglosaxiska kraven på att spendera mer – annars gör gärna Frankrike just det. Ett nytt regelverk för finanssektorn är den europeiska punkten nummer ett.
Det mesta som kan komma ut ur G 20-mötet är en förpliktelse till och ett uppdrag att skapa ett bättre, internationellt inspektionsystem samt en gemensam förstärkning av Internationella valutafonden, IMF. I värsta fall slutar det med ett häftigt meningsutbyte mellan de anglosaxiska och de europeiska ledarna.
Sverige ligger just nu mer än två flygtimmar från London. Visserligen är vi EU-medlem men inte eurodito och visserligen är vår krisdrabbade bilindustri amerikanskägd, men sådan har Tyskland också. Nej, just nu har den svenska regeringen anledning att känna sig litet utanför. Det är en förklaring till finansminister Anders Borgs ståndaktighet.
Ty ståndaktig är han i sin betoning av ansvar och i sin vägran att släppa loss statliga penningströmmar. Ändå är det inte precis några blomstermålningar alliansens finansminister kommer med. Massarbetslöshet, fallande produktion, en ekonomi som inte visat så magra resultat sedan andra världskriget – gårdagens budskap från finansdepartementet kan inte missförstås.
Men krisen är internationell, det finns inga möjligheter för en svensk finansminister att köpa oss loss ur den. Detta är Anders Borgs ena argumentlinje, den andra är att han inte kommer att göra något som riskerar de offentliga finanserna, ”för de riskerna pekar rätt in i välfärdens kärna”.
Just detta hände den förra borgerliga regeringen under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Och precis som skuggorna från 1930-talets depression jagar den amerikanska administrationen och minnena av 1920-talets hyperinflation sätter skräck i den tyska regeringen så har de svenska borgerliga partierna sitt bagage av ekonomiska misslyckanden.
Den här krisen ska inte bli en upprepning, beslutsamheten är lika stark i
Washington och Berlin som i Stockholm.
Och precis som hos amerikaner och tyskar fungerar minnet av den förra krisen hos oss svenskar. De förödda offentliga finanserna, skuldsättningen till ”finansvalpar i blanka kostymer” och nedskärningarna i de sociala trygghetssystemen, inget av detta vill vi vara med om igen. Därför slår Anders Borgs tal om att värna de offentliga finanserna an, hittills.
Men om den ekonomiska nedgången sprider sig och blir så djup som de flesta siffror nu tyder på, då kommer kraven på större statliga insatser att väga över.
Då kommer Anders Borgs balansakt att prövas: bilden av den alltför snåle borgerlige finansministern kan bli lika förödande som den gamla av den släpphänte och ansvarslöse.
DN