Det har varit en dramatisk sommar. Terrordåd i Norge, skuldkaos i Europa och förtroendekris i USA. Denna dramatik reflekteras tydligt i  höstens första mätning från DN/Synovate av väljarsympatierna.

Av riksdagens åtta partier skulle fyra åka ut om det vore val i dag. M gör sin bästa mätning sedan valet. Jämfört med september 2010 handlar det om nästan 7 procentenheter upp. SD uppvisar däremot sitt sämsta resultat och halveras i det närmaste sett till siffrorna på valnatten. Rörelserna inom FP, S och MP – de enda partierna förutom M som klarar sig över fyraprocentsspärren – är mer marginella.

SD:s ras kan förklaras av tragedin i Norge. Men också av att vissa av partiets väljare är ovilliga att berätta om sitt val för utomstående. Partiet får även i vanliga fall mer stöd i verkliga val än opinionsmätningar. Efter händelserna på Utøya kan man tänka sig att sympatisörerna i än lägre grad har lust att berätta vilket parti de egentligen stöder.

Men man kan också tolka SD:s 2,9 procent i ett större sammanhang. Sammantaget indikerar siffrorna krismedvetenhet i väljarkåren och en längtan efter en trygg axel att luta sig emot. Och en sådan erbjuder tydligen statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg. Tecknen på detta är flera.

Gruppen ”Övriga”, som rymmer allt ifrån Kalle Anka-partier till nationaldemokrater, gör också sin sämsta mätning. Blott 0,6 procent av de tillfrågade väljer att lägga sina sympatier hos någon av dessa jämfört med 1,4 i valet. När jobben hotas är det inte drag under galoscherna eller populistpartier medborgarna vill ha. Särskilt inte de som är mest sårbara vid en ekonomisk kris.

För det är inte partiets traditionella väljare som förklarar Moderaternas uppgång i juni. Så gott som hela ökningen består av personer som bor i hyreslägenhet, som bara gått i grundskolan, som definierar sig som arbetare och som tjänar mindre än 200.000 kronor per år.

Siffrorna är tydliga och vänder upp och ned på invanda föreställningar. I flera av underkategorierna handlar det om en ökning på 50 procent, även om dessa tillfrågade förstås är färre. Av de som ingår i undersökningen är stödet för Moderaterna numera lika stort bland hyresgäster som bland bostadsrättsinnehavare. Bland ensamstående med barn – inte precis sinnebilden för pärlhalsband- och knytblusmoderaten – vill var fjärde se Moderaterna leda landet.

Och det trots alla turer med ett femte jobbskatteavdrag, hot om politisk blockering från oppositionen (och därmed regeringsförlamning) och kritik om en alltför anorektisk finanspolitik.

Löften om sänkt skatt för pensionärerna tycks inte ge någon utdelning i kristider. Kristdemokraterna, som drivit frågan hårdast, belönas inte med så mycket som en promilles tacksamhet. Inte ens bland pensionärerna, eller bland de snart blivande pensionärerna.

Dagens Moderatledning lämnar mer att önska både vad gäller politik och attityd. Det måste finns fler idéer hos ett ledande politiskt parti än den om jobbskatteavdrag. I rådande parlamentariskt läge, med Socialdemokraternas skärpta tonfall och indirekta uppgörelser med Sverigedemokraterna, hade man önskat en plan för hur man ska kunna regera över huvud taget.

Men dessa brister ska jämföras med oppositionens. Och då är det ändå glädjande att Socialdemokraternas populistiska utspel om såväl Libyen som svensk ekonomi inte premieras av väljarna