Svensk polis har problem med effektiviteten. Justitieminister Beatrice Ask har blivit systemets gisslan och låter organisation och arbetssätt förbli som de är.
Det stora helikopterrånet är på väg att klaras upp. Åtminstone är det vad polisen vill få oss att tro. Detaljerna kring gripanden och spaningar är få, men pekar snarare på en hemkokt plan än en internationell kupp. Det är möjligen lugnande, svensk polis borde ha hyggliga möjligheter att hålla efter inhemsk brottslighet. Skulle Sverige däremot vara föremål för storskaliga brottsangrepp utifrån skulle läget vara ett annat och betydligt mer svårbemästrat.
Nu har vi emellertid anledning att vara oroade också om de våldsamma brottskupperna är av inhemsk tillverkning. Den svenska polisen är inte så effektiv som vi har rätt att fordra. Det problemet är gammalt. Justitieminister efter justitieminister har plötsligt ställts inför polisiära tillkortakommanden – brottslingar som kunde ha hejdats, kupper som genomförts med polisen som åskådare. Ibland handlar det förstås om efterklokhet men vid åtskilliga tillfällen har kritikerna haft rätt: svensk polis måste fås att arbeta med rätt fokus.
Nu står justitieminister Beatrice Ask åter i svararbåset. Och bredvid henne står hennes egen utsedde rikspolischef Bengt Svenson. Ingendera övertygar om att de ser bristerna i polisorganisationen.
Regeringens – eller riktigare Moderaternas – lösning har länge varit: fler poliser. Poliskåren ska bestå av 20 000 personer - och det ska lösa alla problem. Det förefaller ytterst osannolikt. Polisens brister handlar om att man gör fel saker vid fel tidpunkter, premierar fel beteende och arbetar med administrativa gränser som inbjuder till prestigestrider.
Så visar till exempel vetenskapliga studier att unga poliser ofta är mest effektiva – de anmäler brott, rapporterar brottsligt beteende – medan äldre och erfarnare polismän är mindre effektiva. Här finns ett systemfel som handlar om arbetsledning och om vilka beteenden som belönas.
Polisens arbetstider och avtal är ett annat område där feltänkande får besynnerliga konsekvenser: polisen går hem när buset börjar. Att bemanna polisstationer eller patrullera i utsatta områden får budgetkonsekvenser som den ansvarige helst inte vill ta.
Försök att lägga om polisens arbetssätt och att införa någon form av resultatmätning leder lätt till konflikter med facket och/eller närmast löjeväckande insatser som att genomföra ett visst antal nykterhetskontroller. Ja, en alltför energisk rikspolischef kan till och med komma i en sådan konflikt med sin organisation att statsrådet får anledning att byta ut honom. Så skedde för två år sedan när Stefan Strömberg lämnade sin tjänst. Sedan lät regeringen rikspolischefstjänsten stå obesatt närmare ett halvår innan man kunde bestämma sig för att låta vikarien bli ordinarie.
Därmed skrinlades alla förhoppningar om en mer samlad polisorganisation. Länspolisen förblir och någon nationell polissstyrka med uppgift att bekämpa grov brottslighet vill Beatrice Ask inte ha, det ska räcka med Rikskriminalen.
Det är svårt att frigöra sig från intrycket att landets justitieminister har kommit att bli apparatens fånge. Polisfacket är mäktigt. Mäktiga är också de lokala intressen som är representerade i polisstyrelser landet över. Mäktig är också den politiska ideologi som vill flytta makt till regioner.
Därför blir den enklaste utvägen att stryka alla dessa intressen medhårs och låta organisationen vara. Fast gärna förstärkt. Det har ingen i branschen något emot.
Att medborgarna sedan vill något annat än att se helikopterrånare arbeta framför polisens ögon och bilar brinna i förorter är en annan sak. De blir inte ett omedelbart arbetsmiljöproblem i justitiedepartementet.
DN 29/9 2009