I rödgröna valtal målas en bild av att regeringen ägnat fyra år åt att sänka skatter för rika, demolera välfärden och låta arbetslösheten skena. Lyckligtvis är verkligheten rosigare än så. Men hur betyget än blir för regeringen finns det skäl att komma ihåg provet.

För i vilken ände började alliansen 2006? Nej, inte med att för nöjes skull mobba sjuka och arbetslösa.

Nej, inte heller med att av ideologiska skäl tvinga pensionärer att betala hög skatt.

Målet var i stället att få fler i arbete. Det enkla motivet var att skapa en tillväxt som gör att Sverige har råd med pensioner, socialförsäkringar och sjukvård även i framtiden. Alternativet är skattehöjningar av en omfattning som skulle snöpa all ekonomisk aktivitet, och då blir det ingen välfärd i alla fall.

Alliansens jobbpolitik har haft tre huvudpunkter. För det första skulle det bli mer lönsamt att arbeta. Dels har skatten på arbete sänkts, särskilt för låg- och medelinkomsttagare. Dels har, som det stod i finansplanen 2006, arbetslinjen tydliggjorts i arbetslöshetsförsäkringen. Ersättningen trappas av med tiden, för att öka incitamenten att söka jobb. Även i sjukförsäkringen finns ökade krav på att börja arbeta igen.

För det andra skulle det bli enklare och billigare att anställa; får man in fler på arbetsmarknaden måste det också finnas jobb att söka. Därför har regeringen bland annat sänkt olika arbetsgivaravgifter och infört rut- och rot-avdrag. För det tredje, vilket var mer långsiktigt, skulle företagsklimatet bli bättre genom till exempel färre regler och slopad förmögenhetsskatt.

Mot detta stod 2006 en sönderregerad socialdemokrati, som under lång tid sjukskrivit och förtidspensionerat bort den öppna arbetslösheten. S insåg för sent att det inte fungerade i längden. Men partiet erkänner inte att drivkrafter är viktiga för att få folk i arbete, utgår från att skatter aldrig kan sänkas och litar inte på företagare. Därmed inskränks ”jobbpolitiken” till fler utbildningsplatser och att försöka få kommuner att anställa.

Hur gick det då för alliansens arbetslinje? De flesta som jobbar har fått runt 1.500 kronor mer i månaden tack vare sänkt inkomstskatt. Sjuktalen och antalet förtidspensioneringar sjunker, rehabiliteringskedjan fungerar bättre. Något färre regler och lägre kostnader för företagen har det blivit, även om visionen om hur entreprenörerna långsiktigt ska blomstra verkar rätt dimmig.

Frågan är om politiken i sig gav fler jobb. Forskningens svar dröjer, och det blir aldrig exakt. Den internationella finanskrisen både knäckte konjunkturen och rörde till jämförelsematerialet. Ekonomin rasade med hela 5 procent 2009, vilket regeringen fick möta med mer pengar till kommunerna och andra tillfälliga konjunkturåtgärder.

Arbetslösheten är en bra bit högre än före finanskrisen, även om den börjat krypa nedåt. Men sysselsättningen har ökat med över 100.000 personer sedan förra valåret. Fler jobbar, helt enkelt, och ännu fler har sökt sig till arbetsmarknaden.

Vårdnadsbidraget stärker inte direkt arbetslinjen. Och allt blev inte rätt från början när a-kassan och sjukförsäkringen stöptes om. Men riktningen har visat sig vara rätt. Med fler arbetade timmar står både pensionärer och skolor på säkrare mark.

Regeringen har använt mandatperioden till viktiga strukturreformer, som har lagt grunden till ytterligare ökad sysselsättning när konjunkturen blir mer stabil. I så måtto har det skett ett systemskifte jämfört med den socialdemokratiska regeringstiden. De rödgröna har haft fyra år på sig att skapa en jobbpolitik, men allt är misstänkt likt 2006.