Piratpartiet vill bli en maktfaktor i svensk politik. Deras framgång är bland annat beroende av hur det går för Sverigedemokraterna.
Framgångarna i EU-parlamentsvalet har gett Piratpartiet ett strålande självförtroende. Utöver att försöka ta sig in riksdagen nästa år ska piraterna även satsa på fullmäktigeplatser i utvalda kommuner och landsting. Det lät partiet meddela på gårdagens DN Debatt.
Steget är logiskt. Det är ute i kommunerna de flesta vardagsnära frågor beslutas. Ett riksdagsparti utan kommunal närvaro tappar lätt verklighetskontakten. Frågan är bara om partiet klarar att skramla ihop tillräckligt många medlemmar med beredskapen att tröska igenom kommunala utskottsmöten. Ansvarstagande har inte direkt varit piraternas främsta signum.
I övrigt är det bra att Piratpartiet, genom sin blotta existens, håller liv i integritetsdebatten. Hur vi ska förhålla oss till ny teknik, övervakning och registrering är inte frågeställningar som kommer att försvinna. De är centrala i ett modernt samhälle, och har varit det länge. Informationsteknologins snabba utveckling har dock ställt dem i ett helt nytt ljus.
Men det finns inkonsekvenser i piraternas budskap. De säger sig vilja värna integriteten men vill samtidigt göra alla offentliga handlingar tillgängliga på nätet. Vem som helst ska med några knapptryck kunna ta fram uppgifter om sin granne och köra ”korsreferenser” mellan olika myndigheter. Det låter förvillande likt det övervaknings- och angiverisamhälle piraterna annars ivrigt varnar för.
Att förundersökningsprotokoll, och därmed obduktionsbilder som i Arboga-fallet, är offentliga handlingar betyder inte att de bör ligga uppe för allmän beskådan på internet. På vilket sätt det skulle stärka den enskilda människans integritet är svårt att se.
Ett frågetecken kan även sättas för piratrörelsens demokratisyn. Partiledaren Rick Falkvinge betonar i sin debattartikel att det bara är partiets ”allra skarpaste” representanter som ska företräda partiet lokalt. Ett ordval som inte direkt mildrar bilden av piraterna som teknokratiska elitister.
Elitismen hänger kanske samman med den utbredda misstron mot den etablerade politiken hos partiets anhängare.
Ett missnöje som tillsammans med en stark övervikt av unga män förenar dem med Sverigedemokraternas stödtrupper. SD var det parti som släppte till störst andel väljare till piraterna i EU-parlamentsvalet – hela 14 procent.
Pp:s och Sd:s öden är sammanflätade. Det är knappast troligt att bägge kan äntra riksdagen nästa år. Delvis slåss de om samma väljare, men framför allt lär uppmärksamhet kring det ena partiet ställa det andra i medieskugga.
Sverigedemokraterna ligger tyvärr bättre till i utgångsläget. Partiet har byggt upp en landsomfattande organisation och har i flera opinionsundersökningar legat över 4-procentsspärren. En undersökning från United Minds som publicerades i Aftonbladet i går gav dem 5,6 procent. Opinionsföretaget tror att det delvis kan röra sig om en överströmning från Piratpartiet som backar till 2,9 procent i undersökningen.
Är då Sverige betjänt av åtta eller nio partier i riksdagen? Knappast. Politik handlar om att ta ett helhetsansvar. Några av de gamla partierna har kanske överlevt sig själva och borde slås ihop, några av de nya slutar kanske som dagsländor, likt Ny demokrati och Junilistan. Klart är att missnöjet med den svenska partistrukturen växer, och att det är arga unga män som driver på förändringen.
DN