När politiker är arbetsgivare i staten och kommunerna förespråkar de individuell lönesättning. De gör det till och med när de anställer i de egna partierna. Till exempel söker socialdemokraterna nu en kommunikationsombudsman för vikariat till och med september 2010 och meddelar i platsannonsen att ”vi tillämpar individuell lönesättning.”
När det gäller politikerna själva är det inte frågan om individuell lönesättning. Alla riksdagsledamöter har samma arvode oavsett om de jobbar halvt ihjäl sig eller om de gör så lite de kan komma undan med.
Det finns förstås belöningssystem här också. De ledamöter som uppskattas av sina partiledningar får kassaförstärkning i form av andra uppdrag: ordförandeposter, utredningsuppdrag och styrelse-platser.
Inom fackföreningsrörelsen fungerar det ungefär likadant. Fackförbunden ger inte sina ledningar synligt rejält betalt, medlemmarna skulle kunna bli stötta över löneklyftorna. I stället får personer som LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin ihop den inkomst de tycker sig vara värda genom att sitta i styrelser för bolag de har intressen i.
Många uppdrag blir det. Sisådär 20 stycken för Lundby-Wedins del. Klart att hon då har svårt att läsa in sig i alla styrelseärenden, fundera och ställa intrikata frågor till bolagsledningen. Nu står hon vid skampålen och betalar dyrt för styrelsearvodet. Allmänheten har föga förtroende för henne även om förbundsordförandena inom LO ger sitt stöd, mer eller mindre helhjärtat. Än så länge.
Det Lundby-Wedin, och alla de övriga i AMF-styrelsen inklusive representanterna för Svenskt Näringsliv, får skäll för nu är storleken på förre vd Christer Elmehagens pension. Den är onekligen hög. Men inte unik.
Flera statliga företag har också ytterligt förmånliga pensionsavtal för personer i högsta ledningen. År 2007 hade till exempel gruvföretaget LKAB åtagit sig pensionsförpliktelser om 38 miljoner kronor för den avgående verkställande direktören Martin Ivert. Samma år fick Vattenfalls vd Lars G Josefsson 8,7 miljoner i lön, 7,7 miljoner sattens av till pensionen.
Pensionsvillkoren för ledande personer i statliga företag varierar storligen. Också inom ett och samma företag. Några direktörer kan ha förmånsreglerad pension, alltså satt i procent av lönen, fast med olika procentsatser, medan andra får premiepension, också det med olika procentsatser. Så är det i Apoteket.
De generösa pensionerna i de statliga företagen är också en följd av det offentliga hyckleriet om lönesättning. En årslön är väldigt synlig och kan då inte vara utmanande hög, pensionsvillkoren har – hittills – inte varit lika uppmärksammade och följaktligen ett ställe att ta igen på gungorna vad man förlorat på karusellen.
Om regeringen Reinfeldt vill ge riktlinjer för statliga företag som ger stor miljoneffekt då handlar det om att skriva en pensionshandbok som styrelseledamöterna kan läsa i när det är dags att löneförhandla med ledningen.
Annars är risken stor att ledamöterna, och regeringen, får stå där och skämmas som Wanja Lundby-Wedin. Bonusbeloppen till ledningspersoner, som regeringen nu sätter p för, handlar om jordnötter i jämförelse.
DN