Huvudledare

Astrid skrev vår jul

Det är svårt att tänka sig en svensk jul utan Astrid Lindgren. Tillsammans med en handfull andra konstnärers verk – Jenny Nyström, Viktor Rydberg, Tage Danielsson och dessvärre kanske även Lars Norén – har hennes berättelser samman­flätats med våra hedniska, kristna och sekulära traditioner och blivit en del av själva julens dna.

I Bullerbyn firades storslagen jul med nyhuggna granar, fågelkärvar, pepparkakor och gamle farfar nöjt vaggande i gungstolen. Madicken ville gömma lite lackdoft i en burk och skruva av locket på sommaren när jullängtan blir svår. Lotta på Bråkmakargatan var, sin vana trogen, tvungen att rädda situationen när det verkade som att alla granar i stan var slut lagom till den 24 december.

Och kanske framför allt: Det stora tabberaset i Katthult. Emil i Lönneberga som bjuder socknens fattighjon på ett julbord de sent ska glömma. ”Se, där är ljus och salighet utan gräns”, säger Stolle-Jocke med bävan i rösten när han ser överflödet av korvar, syltor och skinkor. ”Nu ska här bli kalas!”, konstaterar en oerhört nöjd ung smålänning medan hans ännu yngre syster är något mer skeptisk: ”Emil... är du säker på att det här inte är ett hyss?”

I morgon, juldagen, är det premiär för ”Astrid”, SVT-dokumentären i tre delar som följer författarinnan, nationalmonumentet genom livet. Ett liv som sammanföll med skapelsen och formandet av det moderna Sverige.

Astrid Lindgren föddes 1907 då, som det formuleras i dokumentären, otrohet var ett brott och kvinnan mannens ägodel. Hon födde en ”oäkta” son, lämnade bort honom i flera år och klev ut på arbetsmarknaden.

Under andra världskriget arbetade hon med brevcensuren på Försvarsstaben. Där kom hon att läsa ett brev med judisk avsändare, ett brev som berättade om en transport av judar från Wien till Polen. Hennes första politiska engagemang, säger hon, var ett intensivt hat mot Hitler. Samtidigt fruktade hon den ryska Röda armén: ”Nationalsocialismen och bolsjevismen är som två skräcködlor i kamp mot varandra”, skriver hon i en dagbok från krigsåren.

Pippi Långstrump, och därmed författaren Astrid Lindgren, föds när kriget dör. Då Pippi landat på bok­diskarna utbryter allvarsam, pannrynkig offentlig diskussion om hennes lämplighet som förebild: ”Men några debatter har aldrig hejdat mig”, konstaterar Astrid Lindgren. Många år senare ska hon tillägga: ”Man kan inte anpassa sina böcker efter varifrån vinden blåser”.

Hennes inställning gör henne inte direkt till gullegris för 60- och 70-talsvänstern: Hon anklagas för att sakna den rätta samhällskritiska tonen och för att hennes Emil är ”agrar­kapitalist”. Hon själv, slår en av tidens politiska körsångare missnöjt fast, är ”en tvättäkta centerpartist”.

”Själv känner jag mig som socialist”, konstaterar hon, men denna ideologiska grundsyn hindrar henne sannerligen inte från att ge upphov till en alldeles fantastisk fejd med den socialdemokratiska regering som ville beskatta henne med 102 procent.

”Så många procent finns ju inte”, säger huvudpersonen i sagan ”Pomperipossa i Monismanien” som publicerades i Expressen i mars 1976. Men:

”Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst.”

Socialdemokraterna var på 1970-talet alltför vana vid att vara sagans hjälte. Att tilldelas skurkrollen, dessutom av Astrid Lindgren, blev en chock: Finansminister Gunnar Sträng bemötte Pomperipossa grötmyndigt på finansministrars vis, varpå regeringen föll i påföljande val.

I sitt skrivande, liksom i tidens debatter, hittade Astrid Lindgren med stor precision den svagare parten och ställde sig tätt intill. Det är ett perspektiv som ofta ger hennes berättelser sälta. Någon rätt igenom harmlös sagotant var hon inte.

Det präglade också hennes engage­mang. Hon solidariserade sig med Lasermannens offer, tog stark ställning mot främlingsfientlighet och ömmade inte minst för de kurdiska familjerna Sincari som tog sin tillflykt till Åsele kyrka i mitten av 1990-talet och vars öde berörde många svenskar.

Det fanns en livslång melankoli i Astrid Lindgren. Hennes hjältar och hjält­innor var inte sällan just utsatta barn. Den föräldralöse Bo Vilhelm Olsson från Upplandsgatan i ”Mio min mio”. Barnarbetarna Mattias och Anna i ”Sunnanäng”. Skorpan Lejonhjärta döende i sin hosta i lägenheten.

Och så, mitt i alla glimrande skildringar av doftande granar och slädturer i morgonens yrsnö: Pippi Långstrump, som ensam på julafton blickar ut genom sitt snöomslutna fönster.

”God jul, pappa långt borta i Söderhavet. God jul, mamma”, säger hon med ögonen mot himlen.

”Om jag känner mig ensam? Nej då. Om jag fått många julklappar? Ja då, massvis... Det där sista var ljug förstås. Jag vill inte göra henne ledsen och orolig.”

Men melankolin varar inte länge, sorgen segrar aldrig över hoppet. Pippi får också en fin jul.