Huvudledare

Att ha men inte ta ansvar

Foto: Magnus Bard

Det har bara gått två veckor sedan kammarrätten gav Naturvårdsverket en knäpp på näsan för 2013 års beslut om licensjakt på 16 vargar. Den gången var jägarna snabbare på avtryckaren än rätten på inhibitionsknappen. Tre djur hann dödas innan kammarrätten satte tillfälligt stopp i väntan på rättslig prövning. Trots att frågan om den jakten fortfarande låg i rätten fattade Naturvårdsverket beslut om en ny licensjakt på 30 vargar året efter. Men den gången hittade förvaltnings­rättens ledamöter stoppknappen på en gång. Jakten 2014 hann aldrig påbörjas. Ärendet är ännu inte avgjort.

Men nu är det alltså dags igen. Den jakt som förklarats olaglig i kammarrätten ska rulla i gång igen. Den här gången talas om närmare 100 djur. Under fredagen droppade beslut in om licensjakt in från några av de länsstyrelser i Sverige som enligt ett delegerat beslutsfattande givits mandat att bestämma hur många vargar som ska knäppas under vinterns jakt. Man kan ha olika åsikter om vargen. Men oavsett hållning finns skäl att ryta till om beslutsordningen, och regeringens oblyga försök att runda lagstiftningen.

Under flera år har EU-kommissionen kritiserat den svenska licensjakten på varg och hotat med att ställa Sverige inför skranket för brott mot art- och habitatdirektivet. Det formellt sett självständiga Naturvårdsverket – som har till uppgift att följa såväl svensk lag som tvingande EU-överenskommelser – har fått på nöten men alltså ändå fortsatt att fatta samma beslut.

Det än mer bisarra i historien är den förra regeringens besked om en delegerad beslutsgång, som alltså innebär att länsstyrelserna ”avlastar” Naturvårdsverket från det så politiskt känsliga – och juridiskt delikata – bestämmandet. När kammarrätten beslöt att pröva frågan om 2013 års licensjakt gjordes det just utifrån det oklara juridiska läget. Rätten skriver: ”Det saknas vägledande avgöranden angående under vilka förutsättningar licensjakt kan tillåtas på skyddade arter. Mot den bakgrunden finner kammarrätten anledning att pröva målet trots att tiden för den i målet aktuella jakten har löpt ut.”

En fråga som är så juridiskt oklar, och som kan leda till att Sverige ställs inför rätta, puttas alltså ned på en lägre nivå. Den tidigare landsbygdsministern, Eskil Erlandsson (C), avslöjade i en debattartikel i Svensk Jakt inför valet vad det egentligen handlade om. Besluten ska tas regionalt för att ”minska risken att jaktbesluten fastnar i domstolar långt borta från de som berörs”. Och som grädde på det rättsvidriga moset har regeringen ”förändrat reglerna för hur överklaganden får gå till”, som Erlandsson uttryckte det. Nu är det inte domstolarna som prövar nya jaktbeslut. Det är Naturvårdsverket. Bocken har blivit trädgårdsmästare.

Det oblyga försöket att runda lagstiftningen har fått EU-kommissionen att inleda ett nytt överträdelseärende mot Sverige. Nu hotas inte Sverige bara av att ställas inför rätta för licensjakten utan också för det juridiska krumbuktandet.

Politiskt var frågan om vargjakt på upp­emot 30 djur så känslig att Reinfeldtregeringen ville slippa hantera den. Hur i hela friden ska miljöminister och vice statsminister Åsa Romsson (MP) kunna stå till svars för ett beslut som innebär att uppemot 100 vargar skjuts av?

Miljöpartiets hemsida är fuktig av krokodiltårar. Emma Nohrén, partiets landsbygdspolitiska talesperson säger: ”Det är olyckligt att den tidigare regeringens politik fortfarande råder och att licensjakten får fortsätta. Vi i Miljöpartiet hade gärna sett en tillfällig ändring i jaktförordningen så att möjligheten till licensjakt togs bort.”

Hallå! Ni sitter i regeringen. Och det är där – inte i riksdagen – makten att ändra i jaktförordningen ligger. Det gjorde den borgerliga regeringen när Andreas Carlgren var miljöminister och när EU-kommissionen var millimeter från att verkställa sitt hot. Att ett regeringsparti, som dessutom innehar posten som vice statsminister, agerar som opposition är hårresande. Vill man ha ansvar bör man också ta ansvar.