Vad skulle hända om kärnkraften plötsligt försvann? Det raka svaret är att världsekonomin i stort skulle, liksom infrastruktur, vattenrening, livsmedelsförsörjning etcetera, bryta samman på några dagar i ett stort antal länder.
Så beroende är mänskligheten av denna energikälla.
Dessutom planeras eller byggs nu mer än 400 nya reaktorer. De som står bakom planeringen är inga ignoranter. De har noga prövat ekonomi och säkerhet. De beställer eller tillverkar anläggningar med en säkerhet och en effektivitet som klart överträffar dagens reaktorer. Några av dem kommer sannolikt att stanna på ritbordet, som en följd av olyckan i Fukushima. Men de flesta kommer att byggas.
Vi kommer i överskådlig tid att leva med kärnkraft.
Det är från denna plattform vi måste agera, oavsett om vi uppfattar kärnkraften som positiv eller negativ för människan. Strålningen finns, och har alltid funnits. Det vi kan kalla kärnreaktion finns, och har alltid funnits. När människan nu har tagit till sig elementär kunskap om hur man hanterar kärnkraften kan den kunskapen inte raderas ut. Man kan inte låtsas att den inte existerar, inte heller förhindra att den används.
Följaktligen tvingas vi välja det som ger oss bäst möjligheter att hantera kärnkraften, dess risker och förtjänster. Det svenska exemplet kan dessvärre ge information om hur man inte ska göra. Genom beslutet på 1980-talet att avveckla kärnkraften stoppade riksdagen i praktiken all rekrytering till kvalificerad utbildning, ströp tillförseln av pengar till forskning och forskarutbildning och bidrog därmed också till de svagheter i kunskap och säkerhetskultur som på senare år visat sig i de svenska anläggningarna.
Man kan inte samtidigt utveckla och avveckla kärnkraften. Det är en orimlighet att driva så extremt högteknologisk verksamhet när många av de mest kompetenta medarbetarna försvinner till andra länder. Det är en svensk erfarenhet, värd att ta vara på.
Faran finns att andra länder gör samma misstag. Tyskland befinner sig definitivt i riskzonen. Med den politiska osäkerhet som råder i dag kommer sannolikt kärnteknikprogrammen på högskolorna där att ha lika få sökande som Sverige hade på 80-talet.
Utöver behovet av energi finns två faktorer som i dag påverkar behovet av nya reaktorer. Den ena är det faktum att man inom överskådlig framtid kommer att kunna utnyttja redan använt kärnbränsle. Här finns en enorm potential, eftersom mer än hälften av energiinnehållet finns kvar. Dessutom minskar mängden avfall som måste slutförvaras radikalt.
Den andra är klimatfrågan. Det är ett faktum att fortsatt användning av kärnkraft är en av de allra viktigaste förutsättningarna för att utsläppen av klimatpåverkande gaser åtminstone inte ska öka.
Men om världen nu, trots olyckan i Japan, kommer att ha lika mycket eller till och med betydligt mer kärnkraft än i dag – hur ska man då hantera säkerhetsfrågorna?
Vi kan konstatera att alla reaktorer i dag, med undantag för några kvarvarande kraftverk av Tjernobyltyp, är konstruerade för att klara en härdsmälta. Olyckan i Fukushima kommer, liksom den i Harrisburg 1979, att ge en mängd ny kunskap. Den kunskap man hittills förvärvat i laboratorier prövas nu i en verklig och skrämmande händelse, och även om det dröjer månader och år innan vi vet exakt vad som hänt och vilka skador olyckan vållat är det uppenbart att riskerna för ett totalhaveri har underskattats.
Följaktligen måste myndigheter och kärnkraftsindustri i alla berörda länder, självklart även Sverige, snabbt undersöka om det finns relevant kunskap att hämta från Fukushima. Det kan, som Per Kågeson skrev på DN Debatt 17/3, leda till att man kommer fram till att det är bättre att ersätta gamla reaktorer än att fortsätta att bygga om de redan existerande.
Olyckan i Japan är mycket allvarlig, men ännu så länge ingen katastrof mätt i liv eller hot mot liv. Det finns emellertid dessvärre ett i både globalt och svenskt perspektiv kvarvarande hot, nämligen de kärnkraftverk i gamla Sovjetunionen som trots brister i säkerheten fortfarande är i drift. Att medverka till att de stängs eller ersätts borde vara den allra viktigaste uppgiften, inte minst inom EU, för att minska riskerna för en ny kärnkraftsolycka.