Medborgarskapet har varit något av en svensk papperstiger, något man kan ha och mista men som utöver att ge rätten att rösta i riksdagsval inte skiljer sig nämnvärt från permanent uppehållstillstånd. Det visas bland annat av att förhållandevis få invandrare ens ansöker om att bli svenska medborgare. Målsättningen blir nu att använda medborgarskapet inte bara som ett mål i sig utan som ett medel för integration.

I en debattartikel på SvD Brännpunkt betonar Erik Ullenhag helt riktigt vikten av att Sverige inte får utveckla åtskilda samhällen, enklaver där olika folkgrupper lever sida vid sida utan någon interaktion att tala om. Det är lätt att få intrycket att många ”svens­kar” och ”invandrare” ibland betraktar varandra med en sorts ömsesidig likgiltighet, där ingen av grupperna är särskilt intresserad av att anpassa sig till den andra.

Det må vara osagt om medborgarskapet är den bästa metoden att bryta osynliga barriärer som diskriminering, kulturella skillnader, slentriantänkande och rädsla. Den stora vikt som läggs i direktiven på att hitta rätt ceremoni för dem som får medborgarskap är nästan rörande.

Men Erik Ullenhag har rätt i att ett medborgarskap kan bidra till att skapa samhörighet med ett nytt land. När han skriver att ett svenskt medborgarskap ska symbolisera ”en gemensam framtid snarare än en gemensam historia” kan det låta som en klyscha. Men det ger ändå en bra bild av vad som borde vara integrationspolitikens främsta mål.

Medborgarskap är en infekterad fråga. Det bär drag av dåligt socialt ingenjörskap att stifta lagar som syftar till att ge individer möjlighet ”att på ett djupare plan ha en tillhörighet till ett visst samhälle”, vilket Ullenhag förespråkar.

Ändå är det en rimligare hållning än den syn som länge präglade integrationen. Där var målet att till varje pris undvika att knuffa invandrare in i någon sorts påtvingad svenskhet. Det vore ju trots allt att slå sig för bröstet och framhålla denna svenskhet som något extra eftersträvansvärt.

Till denna politiks baksidor hör en viss likgiltighet från samhället för de nya medborgarna och en rädsla för att lägga sig i deras livsval. Det om något riskerar att leda till det enklavsamhälle som Ullenhag nu varnar för.

Att integreras i ett nytt land, en ny kultur, hör till de svåraste processer en människa kan försöka sig på. Det ligger i allas intresse att den processen går så snabbt som möjligt. Här har flera regeringar misslyckats. Det viktiga måste vara att göra Sverige till ett välkomnande land med öppna gränser, dit man kan komma för att bidra efter förmåga, ge och få tillbaka, stanna eller så småningom flytta vidare. Ett modernt land.

En utredning om medborgarskapet kommer inte att lösa integrationsfrågan. Viktigare är regeringens tidigare betoning av vikten av att komma i arbete och lära sig svenska, och att nyanlända inte ska ses som bidragsberoende offer. Ullenhags utredningsdirektiv undviker också några svåra frågor – hur ska man se på språkfrågan, hur påverkas medborgarskapsansökan vid brottslighet? – men det kanske lämnas åt utredaren Gunnar Strömmer.

Just valet av Strömmer är dessutom minst lika intressant som själva utredningen. Han är grundare av Centrum för rättvisa, som drivit flera uppmärksammade och framgångsrika rättsfall mot så kallad positiv särbehandling. Där har han drivit ett tydligt individperspektiv med den enskilde medborgarens rätt i högsätet.

Att göra honom till utredare av medborgarskap är en tydlig markering. De som kommer till Sverige är inte ett diffust invandrarkollektiv. Det handlar om individer med unika berättelser, unika erfarenheter. Det är som individer de nya svenskarna måste bemötas – oavsett om de kommer för att söka skydd eller jobb, för att flytta vidare eller stanna och få medborgarskap med noggrant utredd och genomförd ceremoni.