De rödgröna vinglar i synen på avdrag för hushållsnära tjänster. Socialdemokraterna försöker försvara sin linje. Som om de hade en.
Man väljer sina strider. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin valde i söndags att INTE möta näringsminister och vice statsminister Maud Olofsson i en Agenda-debatt om avdrag för hushållsnära tjänster. I stället föreslog partiet en riksdagsledamot rätt många pinnhål ned: Luciano Astudillo.
I diplomatsammanhang hade detta varit en mindre förolämpning mot näringsministern. I SVT-debatten blev det mest en förolämpning mot potentiella väljare. Samt en blixtbelysning av Socialdemokraternas vankelmod, interna olikheter och svårigheterna att komma överens med samarbetspartierna.
Väljarna fick inget besked trots Luciano Astudillos tappra försök att hävda motsatsen. Och anledningen till det är enkel: Socialdemokraterna har inget besked att lämna.
Partiet står klämt mellan Vänsterpartiet, som vill avskaffa avdraget, och Miljöpartiet, som tills vidare vill behålla det. Mona Sahlin har den sista tiden börjat prata om att förändra modellen snarare än att kasta den över bord. Samma sak med Mikael Damberg från Socialdemokraterna i Stockholms län som på Brännpunkt i förra veckan skrev om behovet av ”reformering” och om att jämställdhets- och fördelningsprofilen måste stärkas (SvD 24/2).
Det är lättare att säga nej till en reform innan den är på plats. Hur glada människor än skulle bli över en förlängd föräldraförsäkring är det ändå ingenting emot hur arga de skulle bli om någon fick för sig att i stället förkorta den. Vreden över att förlora en förmån är större än glädjen över att få en. Därför är slopad avdragsrätt ingen självklar valvinnare.
Sedan i somras har 150.000 personer köpt tjänsterna. I viss mån rör det sig om människor som oavsett Socialdemokraternas positionering kommer att rösta borgerligt. Men där finns också de mittenväljare, den medelklass, som slaget till sist brukar stå om. Eller som dåvarande statsministern Göran Persson så krasst uttryckte sig: ”Du måste ha med mitten, och sen täcker du ut mot vänsterkanten, då får du ihop dina 45 procent” (DN 28/3 2002).
Det är kanske inte så troligt att frågan om avdrag för hushållsnära tjänster blir den som avgör mittenväljarnas val. Men lägg till frågan om fastighets- och förmögenhetsskatt för radhusägare i Stockholmsområdet så har vi en medelklass som riskerar att bli många tusenlappar fattigare om de rödgröna vinner valet. Socialdemokraterna inser sannolikt att de inte har råd att förlora dem. Men inte heller vill de stöta sig med vänsterväljarna inom och utom partiet. Därför söker man nu efter den fördelningsprofil som ska rättfärdiga den förändrade politiken.
Mikael Damberg skriver om barnfamiljer och ensamstående med barn. Andra pratar om äldre.
Vad som ska hända med dem som nyttjar bidraget i dag, men som inte hör till någon av dessa kategorier, talas det desto tystare om.
I en krass politisk verklighet talar det mesta för att avdraget blir kvar också vid ett regeringsskifte, men då med någon typ av förstärkning för de prioriterade grupperna. Så ska den senaste tidens försöksballonger ses, och så ska Mona Sahlins frånvaro i Agenda-debatten ses. Självmordsuppdraget, att försvara en linje under uppluckring, ålades en partiarbetare längre ned i hierarkin. Inget fel på Luciano Astudillo men i denna debatt golvades han av Maud Olofsson. En rutinerad politiker som Mona Sahlin hade klarat sig bättre, kanske hade hon – den svåra uppgiften till trots – till och med vunnit debatten. Men här valde partiet uppenbart att det var viktigare att hålla henne obefläckad för partiets framtida hållning och låta Astudillo förknippas med den gamla.
Som sagt: man väljer sina strider.