För ett par veckor sedan föreslog regeringens missbruksutredare Gerhard Larsson att personal inom hälso- och sjukvården rutinmässigt ska fråga om alkoholvanor hos den som söker vård (DN 28/4). I fredags var det ett 15-tal läkares tur att på DN Debatt föreslå ett nytt frågeobligatorium.

Kvinnor, men kanske också män, bör rutinmässigt tillfrågas om sina erfarenheter av våld när de söker vård. Anledningen är att upprepad misshandel förstås kan vara en bakomliggande förklaring till diverse kroppsliga och själsliga symtom.

Samma sak med alkohol. Att inte fråga någon om alkoholvanor, där överkonsumtion kan vara en del av förklaringen till patientens besvär, är lika fel som att smita förbi rökning hos någon som söker för andnöd.

Men alla frågor ska inte ställas alltid. En människa som väger 200 kilo måste kunna söka hjälp för en halsfluss utan att samtidigt få berättat för sig att hon är överviktig, något som hon själv redan vet. Det handlar dels om respekt – om att möta patienten där hon är och att inte bestämma åt henne vad hon anser sig behöva hjälp med just i dag. Dels om att inte slösa läkartid på rådgivning som patienten för tillfället inte är mottaglig för.

På samma sätt som inte varje läkare har rätt att kräva att patienten redogör för hela sin medicinska, sociala och psykologiska situation har förstås inte heller alla rätt att i journalerna läsa allt om alla. Problemet är att det på sätt och vis ändå är där vi hamnat.

Regering såväl som landstingspolitiker lovsjunger principen om sammanhållna journaler. Där samlas journalanteckningar om allt som sker bland de vårdgivare som är knutna till systemet. Aborter, det tillfälliga sexet på Jamaica, könssjukdomen det resulterade i och samtalen på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen.

Vetskapen om att det som yppas för en läkare vid något tillfälle kan sitta som en markering i journalen för resten av livet kan mycket väl leda till att patienten undviker att söka vård. Den som känner att hon har svårt att komma ur sina dryckesvanor efter semestern väntar kanske med att söka råd och hjälp ända tills hela situationen havererar.

Och vilken mamma vill prata om begynnande nedstämdhet och att hon inte riktigt orkar med barnen om det brännmärket ska sitta i pannan varenda gång hon besöker en läkare? Vilken gift man som haft sex med en prostituerad i Asien vill hiv-testa sig – i synnerhet om man bor på en liten ort? Vilken tonåring vill tala om sin ångest om hon fram till pensionsåldern bemöts som en potentiell självmordskandidat i alla kontakter med vården?

Att alla inom ett landsting med ett sammanhållet journalsystem kan läsa betyder inte att de får läsa. Men kontrollen står inte i någon som helst proportion till slagningarna. Ett arbete vid Göteborgs universitet indikerade ett omfattande smygläsande av journaler som tillhör bekanta eller andra man är intresserad av. Vid Sahlgrenska handlar det om 18 000 anställda som kommer åt de elektroniska journalerna (DN 28/10-10).

Som patient har man rätt att spärra uppgifter om sig själv för andra vårdgivare. Men Datainspektionen har i sin tillsyn visat att det inte går rent praktiskt i vissa av de journalsystem som används. I andra fall har vårdgivaren glömt att informera patienterna om möjligheten. Inte konstigt, kan det tyckas. Det är, i det system som används i Stockholms läns landsting, hela 24 punkter som den behandlande läkaren måste gå igenom med den patient som vill spärra sin journal. Sedan är det inte mycket tid kvar för det som egentligen föranledde besöket.

Eller till att fråga om alkoholvanor eller hur det står till hemma.