Ledare

Avblås jakten på gömda

De senaste veckorna har resenärerna i Stockholms tunnelbana kunnat notera betydligt fler polisuniformer än annars. Är de där för att erbjuda medborgarna en extra känsla av trygghet, för att hålla ordning på helgkvällar och nätter? Nej, inte alls. De kontrollerar biljetter.

Har polisen plötsligt blivit så intresserad av att medborgarna betalar för sig i lokaltrafiken? Det är ett otyg med folk som med berått mod struntar i biljett och därmed låter medtrafikanterna bekosta deras resa, men detta är givetvis inte skälet till polisens nyvaknade engagemang i lokaltrafiken.

Det handlar om den vid det här laget vida omskrivna och hårt kritiserade jakten på utlänningar som uppehåller sig i Sverige trots avvisnings- eller utvisningsbeslut. Förra året satsade Skånepolisen hårt och uppnådde en 25-procentig ökning av de verkställda avvisningarna. I år har satsningen, som inkluderar Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete – skruvats upp även på nationell nivå. I regleringsbrevet till polisen anger regeringen att antalet avvisningar ska öka kraftigt jämfört med förra året.

Det finns två huvudsakliga invändningar. Den ena gäller tillvägagångssättet. Under förevändning av att kontrollera sådant som biljetter eller cykellysen letar polisen efter människor som inte har tillstånd att vistas i Sverige. ”Vi jagar inte papperslösa. Vi jobbar med ordningslagen”, säger en polis i gårdagens DN Stockholm. Men det är inte biljettkontroll regeringen uppmanat polisen att prioritera, utan avvisningsärenden. Fernissan är tunn och bedrägligheten uppenbar.

I berättelserna om människor som stoppas och avkrävs identifiering bara på grund av utseende saknas till och med fernissan. Sådan kontroll är inte tillåten.

Den andra invändningen gäller själva prioriteringen, den som regeringen bestämt. Polisen är en omvittnat ineffektiv organisation med bedrövligt låg förmåga att lösa de brott som anmäls. Varje enskild prioritering leder till att annat nedprioriteras. Något av det minst angelägna borde vara att leta upp och jaga bort människor ur landet.

Det är inte så att polisen tidigare helt struntat i att verkställa avvisningar. Identitetskontroller på tvivelaktiga grunder är heller ingen ny företeelse – även om de inte brukar utföras vid tunnelbanestationer i centrala Stockholm. Men nu ska arbetet intensifieras. Det ligger ett slags ironi i att det sker vid en tidpunkt när regeringen med andra handen förbättrar tillgången till skola och vård för gömda och papperslösa.

Hur många människor det handlar om är oklart. Men 2006 lämnade 6 500 personer sin bostad utan att anmäla det till Migrationsverket, 2011 var det 8 000. Det är en antydan om antalet gömda och en indikation på att de blir fler. Hur många papperslösa som totalt finns i Sverige är svårare att bedöma – det ligger i sakens natur att de inte är registrerade. Någonstans mellan 10 000 och 50 000, gissar Socialstyrelsen.

Klart är däremot att många av dessa människor lever i en utsatt situation, kanske utnyttjade av skrupelfria arbetsgivare, rädda för att söka hjälp, rädda för bli upptäckta och avvisade, kanske till ett land där de fruktar svält eller förföljelse. Asylprocessen är inte perfekt och många som gömmer sig har välgrundade skäl för sin rädsla.

Om polisen fokuserar på att klara upp brott kommer man i det arbetet även att kunna identifiera personer som är i landet utan tillstånd. Då är det naturligt att utvisa dem. Men regeringens ensidiga fokus på att öka själva antalet är usel resursanvändning. Helt säkert finns det också enskilda poliser som ogillar och skäms över att tvingas ägna sig åt detta.