Varje år utsätts allt fler svenskar för hemlig avlyssning. Hur många av dem som döms till straff över två år har ingen tagit reda på. Det är hög tid att undersöka.
För att en domstol ska ge polisen tillstånd att i hemlighet avlyssna en persons telefon- och datortrafik krävs att man kan anta att den misstänkte döms till minst 2 års fängelse för brottet. Då får polisen lyssna och läsa inte bara på de telefonnummer den misstänkte själv har, utan också sådana man vet att han ringer upp.
Samma regler gäller för hemlig kameraövervakning. I båda fallen gäller att de integritetskränkande åtgärderna måste vara av ”synnerlig vikt” för att föra en förundersökning vidare.
För tillstånd för hemlig teleövervakning är kravet att en dom slutar på minst sex månaders fängelse. Då får polisen kontrollera vilka nummer som haft kontakt med varandra när och var, men inte ta del av innehållet. Här kan det handla om barnpornografibrott.
I fjol fick polisen att avlyssna 990 personer, ytterligare 465 fick sin teletrafik övervakad, 77 personer följdes med hemlig kamera. Domstolarna sa bara nej till 8 ansökningar.
Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten, som tillsammans rapporterar om teleavlyssning till regeringen varje år, förklarar det ringa antalet avslag med att ansökningarna är väl underbyggda – och det på grund av att åtgärden är ”resurskrävande och integritetskränkande”. En annan möjlighet är förstås att domstolarna inte tycker det hela är så mycket att bråka om.
Användningen av hemlig övervakning av olika slag har ökat i rask takt. För tjugo år sedan avlyssnades 218 personer, varav 203 för narkotikabrott. För tio år sedan var det 312 personer, där 251 misstänktes för grova drogbrott. I fjol var siffrorna 990 respektive 600. Då var alltså antalet avlyssnade i utredningar om mord, våld och rån och andra grova brott nästan lika stort som det totala antalet för tio år sedan.
Denna utveckling har skett samtidigt som polisen varje år klagat över resursbrist och samtidigt som polisen hävdar att åtgärderna är mycket resurskrävande.
Då vill det till att de ger effekt. Men om de gör det vet ingen. För det har ingen ens försökt undersöka på något vettigt vis, trots att vi genom åren haft fler statliga utredningar om hemliga tvångsåtgärder. I årets rapport från polisen och Åklagarmyndigheten är måttet på effektivitet att avlyssningen lett till att den misstänkte utsatts för ytterligare tvångsåtgärder, som anhållande eller husrannsakan. Det har skett i hälften av fallen.
Dessutom har 75 personer som talat med de avlyssnade i sin tur blivit misstänkta för brott.
De två myndigheterna är inte nöjda med effektivtetsmätningen, resonerar om att antalet misstänkta som avförts från utredningen (det vill säga avlyssnats i ogjort väder) också bör räknas.
Ett givet räknesätt är att följa upp hur många av de avlyssnade som verkligen döms till mer än två års fängelse, vilket är grunden för att tillåta hemlig tjuvlyssning- och -läsning. Men det har aldrig använts.
Av redovisningen för år 2007 framgår att 137 förundersökningar där hemlig avlyssning använts lett till ett eller flera åtal med fällande dom. Inget sägs om längden på straffen. Detta ska sättas i relation till att 966 tillstånd gavs för ändamålet. Andelen dömda är alltså ringa. Men effektiviteten kan vara sämre än så – att polisen lyssnat behöver ju inte betyda att den bevisningen var avgörande för utgången i målet.
Hemlig övervakning är ett allvarligt intrång i människors liv. Det kan bara motiveras om det är ett effektivt medel mot mycket allvarliga brott. Och det återstår att bevisa. Det är dags för justitiedepartementet att göra en grundlig undersökning.