För fem år sedan utbröt politiskt bråk när Sveriges Television fick en ny styrelseordförande. Skälet var att den socialdemokratiska regeringen gav uppdraget till landshövdingen och den tidigare socialministern Lars Engqvist (S).

Utnämningen mötte berättigad kritik. Man kan inte med bibehållen trovärdighet tala om fri television, vilket SVT gjort i stora kampanjer, och samtidigt företrädas av en person som till alldeles nyligen ingick i Göran Perssons regering. Det gör narr av tanken på oberoende public service-tv.

Bland kritikerna för fem år sedan fanns de borgerliga partierna, men frågan är hur principiellt grundande deras invändningar var.

I dagarna har det nämligen kommit fram att den förre Folkpartiledaren Lars Leijonborg lanserats som ordförandekandidat i Sveriges Radio. Den som enligt uppgifter i medietidningen Resumé fört fram Leijonborgs namn är FP-veteranen Jan-Erik Wikström, utbildnings- och kulturminister i Sverige mellan 1976 och 1982. Wikström sitter tillsammans med en rad andra före detta politiker i den förvaltningsstiftelse som numera utser såväl ledamöter som ordförande i public service-bolagens styrelser.

Lars Leijonborgs intresse för mediefrågor är omvittnat. Han har under lång tid arbetat med Folkpartiets politik på detta område. Det är därför inte konstigt att hans namn kommer på tal när uppdrag av mediepolitisk karaktär diskuteras. Men det är inte Leijonborgs engagemang och intresse som är problemet utan att han, precis som socialdemokraten Lars Engqvist, står för nära den politiska makten.

Leijonborg var ordförande i Folkpartiet fram till 2007. Han avgick som högskoleminister för mindre än ett år sedan. Han satt fortfarande i regeringen när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth presenterade villkoren och riktlinjerna för public service under de närmaste åren.

Att låta Leijonborg svinga ordförandeklubban i Sveriges Radio är att punktera den legitima borgerliga kritiken mot att regeringen Persson hanterade SVT som en lekboll. Detta inser naturligtvis Socialdemokraterna, vilket förklarar deras plötsliga intresse för att låta Leijonborg bli SR-ordförande. Ett sådant drag skulle öppna för en kohandel som säkrar den socialdemokratiska prenumerationen på ordförandeposten i SVT. Man bråkar inte om Leijonborg om de borgerliga accepterar Engqvist eller någon annan social-
demokrat i televisionen. Så ser den politiska kalkylen ut.

Det finns tunga argument mot en sådan ohelig allians som inte bara handlar om bolagens skydd mot yttre påverkan. Det viktigaste argumentet för att avpolitisera styrelserna i public service är att dessa behöver professionaliseras, och det förutsätter en branschkunskap och en företagsekonomisk kompetens som de flesta politiker saknar.

Både SVT och SR måste de närmaste åren genomföra hårda rationaliseringar. Det duger inte att som nuvarande ledningar klaga på att intäkterna från licensmedlen ”bara” växer med 2 procent per år. 2 procent är i själva verket en god resurstillväxt förutsatt att Sveriges Television och Sveriges Radio ständigt arbetar med att effektivisera sin verksamhet.

Här finns potential och möjligheter att skapa ett ekonomiskt manöverutrymme som stärker oberoendet från den politiska makten. I stället för att stå med mössan i hand och be om mer pengar ökar programbolagen själva sina frihetsgrader.

En stark styrelseordförande sätter det trycket på den verkställande ledningen och arbetar parallellt med att staka ut en långsiktig strategi för public service. En sådan ordförande kan också avskaffa den aparta ledningsstrukturen i Sveriges Radio med två språkrör à la Miljöpartiet (vd Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö) och i stället välja en tydlig ledare.

Lars Leijonborg bör själv inse att varken han eller Lars Engqvist är rätt man för ordförandejobbet.