Satsningen på en nationell specialenhet mot korruption är bra. Flera fall av muthärvor i kommuner och en växande acceptans för smörjmedel under bordet visar på behovet.
En central polisiär satsning mot korruption har länge stått högt upp på önskelistan från åklagarmyndigheten och den särskilda Riksenheten mot korruption. Tidigare överåklagare Christer van der Kwast hör till dem som drivit kravet hårdast och menar att det är en förutsättning för att Sverige ska leva upp till FN:s, Europarådets och OECD:s konventioner på området.
Sverige ligger alltid i toppskiktet när Transparency International rankar länder efter hur fria från eller belastade av korruption de är. Men jämförelsen ger en begränsad bild av verkligheten. Exempelvis säger den inget om hur svenska företag agerar utomlands. En lång rad fall visar dessutom att korruption och beteenden som gränsar till det inte är ovanligt i Sverige. Det sträcker sig från mutor till besiktningstekniker vid Bilprovningen till tvivelaktiga metoder för att främja försäljning av svenska stridsflygplan.
På lokal nivå utgör uppbyggnaden av starka nätverk mellan kommunala beslutsfattare och lokala företagare en risk för att vissa gynnas på andras bekostnad. Eftersom det är svårt att direkt identifiera ett offer kan det synas vara ett effektivt och oförargligt sätt att fatta affärsbeslut. Men det är alltid någon som får betala priset när myndigheter ger vissa medborgare en gräddfil.
Förändrade attityder till korruption är något som kan oroa. SOM-institutet har visat att acceptansen är högre bland yngre än äldre. Och när det kommer till att göra affärer tycks pragmatismen ofta vinna över principerna.
Byggbranschen, med höga belopp och många kommunala beslut inblandade, tycks vara särskilt drabbad. I Göteborg ledde den på ytan gemytliga andan mellan en mängd politiker, tjänstemän och byggmästare till rent kriminella handlingar. I Solna pågår en mututredning kring den nya nationalarenan.
Men problemen finns i fler grenar av näringslivet. Enligt revisionsbyrån Ernst & Young är chefer i svenska företag i lika stor omfattning som chefer i andra europeiska länder beredda att bjuda på resor och ge fina gåvor till enskilda personer för att ro i land en affär. Det är ungefär var femte chef som tycker att det är rimligt. En ännu högre andel – 75 procent – tycker att det är okej att bryta mot företagets egna riktlinjer när det gäller gränser för sådant som affärsmiddagar. Då handlar det förmodligen inte om lagbrott, men väl om uppluckrad moral.
Att svenska storföretag betalar pengar till utländska konsulter som ser till att affärerna går i lås är inte ovanligt. Om det visar sig att konsulterna använt mutor för att genomföra affärerna är det ofta svårt att koppla detta till en enskild chefstjänsteman på företaget och utkräva ett personligt straffansvar.
Enligt svensk lag kan dessutom företag som använder mutor för att genomföra affärer inte straffas. Den möjlighet som finns i lagstiftningen att utdöma högst tio miljoner i företagsbot om mutbrott begåtts i företagets verksamhet är knappast avskräckande när miljardkontrakt står på spel.
Att politiska partier kan ta emot stora ekonomiska bidrag från privatpersoner utan att redovisa dem är ett annat exempel på att problemet inte tas på fullt allvar. Justitieminister Beatrice Asks eget parti, Moderaterna, har nyligen svängt och är redo att frivilligt redovisa donationerna. Men det räcker inte – en reglering i lag borde vara given.
I Göteborgsfallet har en fällande dom kommit. Annars är det ofta svårt att driva korruptionsbrott ända in i mål. Bristen på kunskap och samlad kraft inom polisen har varit en bidragande orsak till det.
Bildandet av en ny specialenhet inom polisen är bra. Återstår att fylla enheten med den rätta kompetensen, ett väl så svårt uppdrag som att besluta om tillkomsten.