På tidigt 1990-tal stoppades den stora arbetskraftsinvandringen. Därefter har immigrationen handlat om flyktingar, ömmande humanitära fall och inte minst anhöriga. Och om nordbor som flyttar som de vill inom passunionen, precis som numera EU-medborgare.
De som lämnade Chile efter militärkuppen 1973 har klarat sig hyggligt på arbetsmarknaden. Liksom de som flyttade från Iran antingen i rädsla för och i protest mot shahen som störtades 1979 eller med samma motiv flydde den efterföljande teokratin.
På tisdagen presenterade Saco och Svenskt Näringsliv ny statistik om utlandsföddas sysselsättning, framtagen av SCB. Chilenare och iranier som varit i Sverige i mer än tjugo år arbetar i lika hög grad som Svensson, i alla fall om de är akademiker. Och sett som grupper är de båda bättre utbildade än medelsvensken.
Människor som har många skolår bakom sig har lättare att ta in ny information, även om varje individ för den skull inte klarar att lära sig ett nytt språk tillräckligt bra för att arbeta i sitt gamla yrke. Men majoriteten av iranierna och chilenarna hade dessa formella förutsättningar. Dessutom kom de innan 1990-talskrisen sköljde över Sverige.
På den tiden handlade invandringskritiken emellanåt om att folk jobbade för mycket. Att det var därför invandrare förtidspensionerades oftare och tidigare än Svensson, med högre pension. Grekerna och jugoslaverna hade högre sysselsättningsgrad än svenskarna upp till 45 år, många hade ett och ett halvt jobb. Det gav hög förtidspension när kroppen sa stopp och Försäkringskassan okej.
Ska de ha högre ersättning fastän de själva valt att slita ut sig? löd en invändning. Den diskussionen förefaller oändligt avlägsen.
Nu har det i åratal talats om vad som ska göras för att höja sysselsättningsgraden bland utlandsfödda. Om inträdet på arbetsmarknaden som dröjer allt längre för varje år som debatten pågår.
De bristfälliga resultaten av undervisningen i svenska för invandrare, sfi, står ofta i centrum – utan att något händer. Men det finns förutsättningar för en uppryckning. 46 procent av infödingarna bor i arbetsmarknadsområdena Stockholm/Solna, Göteborg och Malmö/Lund. Bland de utlandsfödda bor 62 procent i storstadsregionerna.
Det ger en möjlighet att skapa svenskutbildningar som är tätt sammanvävda med yrkesutbildning inom flertalet sektorer. Men då krävs samordning inom regionen, inte att varje kommun upphandlar sfi för sig.
I dag är sfi:n i bästa fall nivågrupperad: akademiker för sig, funktionella analfabeter i en annan grupp och övriga tillsammans. I stället borde svenskundervisningen kopplas till ett eventuellt framtida arbete. Vårdsvenska för läkare och sjuksköterskor, fordons- och servicesvenska för dem som varit mekaniker och chaufförer, svensk pedagogik och värdering för dem som arbetat med barn, och så vidare. Och då i en form där största delen av lärandet sker på riktiga arbetsplatser genom praktik eller bredvidgång.
Det finns också underlag för att de språkbegåvade som mäktar med, oavsett utbildningsbakgrund, ska kunna få svenskutbildning på heltid.
Sådana yrkesutbildningar dyker upp då och då, som avgränsade små projekt. Vanligare är att det som kallas yrkessvenska är en kurs på åtta veckor där elever lär sig termer, men det är alldeles otillräckligt.
De årslånga kombinerade språk- och yrkesanpassningar som borde finnas har stupat på att företag, landsting och kommuner inte anser sig ha resurser för att ta hand om praktikanterna. Men på sikt är det dyrare att låta bli.
Här måste medlemmarna i Svenskt Näringsliv och Företagarna ta sitt ansvar. Liksom landsting, kommuner och staten själv.
Det är ingen patentlösning. Sådana finns inte.