Det behövs fler vårdplatser i Sverige. Inte minst i Stockholm. Landstingspolitikerna måste skifta fokus från primärvården till slutenvården.
Sverige har lägst andel slutenvårdsplatser bland 16 jämförbara OECD-länder. Det kunde DN rapportera i går. Och skillnaderna är ingalunda obetydliga. 2,8 vårdplatser per 1000 invånare i Sverige jämfört med Tyskland som toppar listan med 8,2.
Kan det verkligen vara så att tyskarna behöver tre gånger så mycket slutenvård? Eller är det vi som bara får en tredjedel av vad vi verkligen skulle behöva?
Sannolikt är ingen av förklaringarna riktig. Bakom staplarna från de olika länderna döljer sig en rad faktorer som inte nödvändigtvis speglar kvalitet och tillgänglighet. I vissa länder kan en betydande del av sjukhussängarna upptas av åldringar som i Sverige skulle falla under kommunernas omsorg. I andra fall kan det handla om mindre åkommor som hos oss i dag sköts utan inläggning på sjukhus, men som på andra håll – liksom tidigare i landet – renderar flera dagars sjukhusvistelse.
Antalet vårdplatser per 1000 invånare är således ingen bra mätare på att vi har för få sjukhussängar. Men det finns åtskilligt annat som talar för att det faktiskt är så.
Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm säger till DN att överbeläggningar tveklöst är ett problem. Och att det är ett problem som leder till brister i patientsäkerheten. Det i sin tur leder till att smitta sprids och att människor dör, enligt Lars-Erik Holm.
Vi tar det en gång till: Enligt Socialstyrelsens generaldirektör, själv läkare, har vi en beläggningsgrad vid våra svenska sjukhus som gör att människor som söker vård för att bli friska i stället riskerar att bli sjuka och kanske till och med dö.
Är det acceptabelt?
Från Sveriges Kommuner och landsting menar man att fler vårdplatser inte är någon universallösning. Tvärtom sägs att inflödet går att minska och att trycket kan minskas genom interna processer.
Det ligger säkert något litet i det också. Regelverket efter Ädelreformen som ger kommunerna rätt att utan kostnad under fem dagar upprätthålla en plats för en medicinskt färdigbehandlad person har satts i system. En åldring som skickats till sjukhus kan alltså ligga kvar fem dagar utan att egentligen behöva vården och sluka tiotusentals onödiga skattekronor, samtidigt som någon som skulle behöva hennes säng tvingas ligga kvar på en brits på akuten.
Tanken, att ge kommunerna ett visst planeringsutrymme, var säkert god från början. Men varför skulle det vara så mycket värre att ålägga kommunerna beredskap när det är den verkligheten landstingen dagligen arbetar i? Här behövs en förändring. Kommunerna måste med ekonomiska incitament tvingas bort från sin bekväma kontorstidslunk.
Men därutöver behövs sannolikt fler slutenvårdsplatser. I synnerhet inom Stockholm, där en växande befolkning har fått hålla tillgodo med allt färre sjukhussängar. Förra sommaren berättade läkare på Karolinska sjukhuset i Solna hur det redan på morgonen var fullt på vårdavdelningarna och att det alltså egentligen inte fanns några platser för de sjuka som under dagen kommit in via akuten.
En brist i sammanhanget är att det i Sverige inte finns något enhetligt system för att mäta överbeläggningar. Det behövs. Erfarenheten är att problem som inte kan mätas heller inte blir lösta.
Det kommer alltid att finnas perioder när vårdplatserna inte räcker till. Sjukhusen kan inte dimensioneras efter toppar av vinterkräksjuka, influensa och halk-
skador. Men det är inte om detta gårdagens artikel, eller den året dessförinnan eller året innan det, handlar. Detta handlar i stället om en politisk satsning på en kundtillvänd primärvård som gjort att politikerna glömt bort de svårast sjuka.
DN 18/2 2011