Sverigedemokraterna ägnade sina landsdagar i Göteborg åt att försöka bekräfta sin normalitet. Kursändringen i principprogrammet från nationalism till socialkonservatism är det mest uppmärksammade steget, men det togs också många mindre.
På SvD:s Brännpunkt skriver partiledaren Jimmie Åkesson att ”huvudfokus denna helg ligger på breddning av partiets politik”. Han skriver om arbetsmarknad, energi och utbildning och om att SD ”måste bli bättre på att lyfta fram våra åsikter även ur ett mjukare perspektiv.” Minkar ska skyddas, skolan återförstatligas och välfärden tryggas.
Samtidigt, i en annan del av Sverigedemokraterna, lägger sajten Avpixlat ut ett klipp där en libanesiskamerikansk kvinna ”berättar hur det kan gå för ett utvecklat land som är naiva nog att öppna gränserna för stora horder av muslimer.” I inlägget under finns historien om hur två danska flickor utsatts för övergrepp ”av en invandrad afrikan”.
Avpixlat är en sajt som står Sverigedemokraterna nära. Jimmie Åkesson räknar den till ”den sunda delen” av partiets nätrörelse. I psykoanalytiska termer kan Avpixlat snarast ses som ”Detet” inom SD, de dunkla aggressiva drifterna som Jaget och Överjaget gör sitt bästa för att kontrollera men som ligger som en mörk fond bakom det som tillåts tränga upp till ytan.
Man kan med andra ord stryka nationalismen (och rasismen, främlingshetsen, islamofobin) ur partiets principprogram men inte ur dess själ. Det märks när mer vildsinta företrädare som Kent Ekeroth och Erik Almqvist låter tungan löpa fritt, det märks när partiet gör en valfilm med skräckinjagande kvinnor i burka.
I en intervju i Södermanlands nyheter i helgen framstår SD-politikern Therese Borg som ett bra exempel på partiets syn på islam och muslimer. I stället för att jämföra bokstavstrogna muslimer med bokstavstrogna kristna ställer hon demokrati mot Koranen och finner att den senare är ett sämre sätt att styra Sverige, vilket få skulle ifrågasätta. ”Det finns klara skillnader mellan vår demokratisyn och den islamiska synen på det”, säger hon – som om det fanns någon enhetlig muslimsk, eller för den delen kristen, syn på demokrati.
Tonfallet och argumentationen går igen i partiets principprogram, där det slås fast att islam är ”den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen.” Man ska inte förringa att den muslimska fundamentalismen är ett allvarligt problem. Men det är signifikant för SD att partiet är så besatt vid den våldsbenägna, auktoritära minoriteten och blundar för det stora flertalet muslimer som varje dag ”harmoniskt samexisterar” med den västerländska kulturen, vad nu den kan innebära.
Men man kan inte ta ifrån Jimmie Åkesson och partitoppen att de lyckats över förväntan med sin normaliseringskampanj för Sverigedemokraterna. Ursprunget i den nynazistiska Vit makt-rörelsen går inte att skyla över. Men i dag är partiet etablerat, och tack vare flitiga utrensningar av de värsta dårfinkarna både i ledning och på gräsrotsnivå har det nått en nivå av seriositet som föregångaren Ny demokrati aldrig mäktade med.
Det vore välkommet om både borgerliga och socialdemokratiska företrädare nu slutade kasta SD mellan sig för att smeta ner varandra med omotiverad associationsskuld. Högerargumentet att oppositionen är beroende av SD för att fälla regeringen börjar kännas lika slitet som vänsterståndpunkten att partiet röstar med regeringen i nio omröstningar av tio. SD är varken socialistiskt eller borgerligt. Men det är representerat i riksdagen och måste hanteras därefter, demokratiskt och rationellt.
Att man inte inbjuder partiet till förhandlingsbordet behöver inte betyda att man bemöter det med total beröringsskräck och vägrar stå på samma sida av bordet i tv-debatter.
Däremot bör vi aldrig bortse från Sverigedemokraternas politiska fundament, den irrationella skräcken för invandring i allmänhet och muslimer i synnerhet. Eller från de många maskarna i Åkessons omsorgsfulla partibygge, Avpixlatmänniskorna som ylar av bitter skadeglädje varje gång en mörkhårig människa döms för något brott.
De har väl också rätt till sin åsikt. Men om tre år har vi en ny chans att fundera på om vi verkligen vill att de ska ha ett ord med i laget om hur Sverige ska styras.