När G20-mötet proklamerade enighet om finanspolitiken var det en kraftig överdrift. Men alla länder i världen ska heller inte göra exakt samma sak.
Dekoren vid toppmöten är sig ofta lik. Världens ledare träffas, diskuterar och reser hem efter att ha förklarat sig överens om allting. G20-mötet i Kanada, med fokus på världsekonomin, följde mönstret. Men alla vet att verklig enighet ser annorlunda ut. G20-länderna utfäste löften om att halvera sina budgetunderskott till 2013 och att ”stabilisera” statsskuldkvoten till 2016. De ackompanjeras av brasklappar om att underskotten ska minskas så att det inte skadar tillväxten och på ett sätt som är anpassat efter ”nationella förutsättningar”.
Ordvalet skyler nödtorftigt de konflikter som finns. USA anser att de massiva statliga stimulanser som finanskrisen drev fram fortfarande behövs. EU, anfört av de tyska och brittiska regeringarna, menar att det är hög tid att återställa ordningen i de offentliga finanserna. Tillväxtekonomier som Brasilien och Indien ger USA ett tydligt stöd. Kina går sin egen väg och fortsätter styra sin valutakurs, även om yuanen tillåts stiga försiktigt.
När G20 möttes i november 2008 hade finanskrisen förlamat det internationella banksystemet. Då var det lätt att komma överens om att införa stimulanser och rädda bankerna. Alternativet var ragnarök.
I dag är det desto svårare. Att enas om att föra en tillväxtvänlig politik är ganska enkelt, för ingen skulle säga att den egna politiken är tillväxtfientlig. Innehållet är dock ingen exakt vetenskap. Men spelar det någon roll att världens stora ekonomier drar åt olika håll?
Helt klart kan det finnas en motsättning mellan ekonomisk tillväxt och statlig budgetsanering. I vissa lägen kan ökade offentliga utgifter vara nödvändiga för att stötta tillväxt. Samtidigt är det fel att tro att bara staten kan driva ekonomin. Regeringar är sällan bra på att skapa jobb, utan ska ägna sig åt att förbättra förutsättningarna för det. En mindre stat och lägre offentlig skuldsättning skapar utrymme för tillväxt i den privata sektorn. Alla världens länder borde hur som helst komplettera den rena krisbekämpningen med strukturreformer; det kan gälla en mer flexibel arbetsmarknad, en stramare sjukförsäkring, höjd pensionsålder, effektivare sjukvård eller enklare skattesystem.
Däremot kan hela världen inte driva samma ekonomiska politik. Dels är förutsättningarna olika, dels varierar bedömningarna, dels skiljer sig de politiska och nationella prioriteringarna. Dominique Strauss-Kahn, chefen för Internationella valutafonden (IMF), betonar också att det viktigaste är att länderna balanserar sin egen ekonomiska politik.
Alla kan inte exportera sig ur krisen, för då är det ingen som köper. Likaså måste det finnas grader när det gäller hur länder hanterar sina budgetunderskott.
Grekland och Spanien måste skära ned drastiskt, inget annat kan återställa finansmarknadernas förtroende. Tyskland ska ha ordning på statsfinanserna, men behöver också stimulera den haltande inhemska privata konsumtionen. Detsamma gäller Kina, som dessutom behöver bygga ut de sociala skyddsnäten. USA klarar att ha större underskott. En yngre befolkning och större invandring gör det lättare att möta den demografiska utmaningen än i Europa och Japan. Den röra som kallas den federala budgeten borde ändå reformeras i grunden. Internationellt samarbete om reglering av banker och finansmarknader behövs. Gemensamma åtaganden mot protektionism och handelskrig vore välkomna. Trots slitningarna lär sig säkert världens ledare något av att tala med varandra. Men alla ska inte rusa i flock.