Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Bångstyriga européer

David Cameron säger yes.
David Cameron säger yes. Foto: Ben Pruchnie AFP

DN 8/2 2016. Förslaget till nya villkor för britternas EU-medlemskap innebär ingen revolution. Men avtalet är rimligt för både Storbritannien och Europa, som behöver varandra.

För att vara en som är rätt bra på det är David Cameron inte särskilt intresserad av politik, skrev Financial Times kolumnist Janan Ganesh för en tid sedan. Premiärministern ägnar inte all vaken tid åt samhällsbyggen, och han verkar långtifrån utmattad trots många år på toppen. Och britterna gillar honom, för han regerar ändå så pass hyggligt att de sällan behöver bry sig.

Förtroendekapitalet är en faktor när Cameron nu faktiskt bestämt säger att Storbritannien ska stanna i EU. Som så många landsmän är han ambivalent till medlemskapet, men han kommer att slåss för ett ja i folkomröstningen framåt sommaren. Den EU-entusiast Bryssel skulle önska sig hade sannolikt haft det knepigare att leda massorna.

Det är lätt att förlora sig i detaljerna i det avtalsutkast om förändrade medlemsvillkor som presenterades förra veckan. Men helheten är viktig, även om den sannerligen inte innebär någon revolution. Dels är ett ja eller nej i folkomröstningen av fundamental betydelse för Storbritannien. Dels är resultatet avgörande för unionens framtid.

Av de fyra huvudpunkterna är den mest kontroversiella att inflyttade från andra EU-länder under en övergångstid inte ska få del av skatteförmåner för lågavlönade. Annat handlar om att de stater som står utanför euron inte ska diskrimineras, att London ska slippa pådyvlas oönskad finansreglering och att en majoritet av nationella parlament ska kunna bromsa vissa EU-beslut. Toppmötet nästa vecka borde kunna spika avtalet.

Uppgörelsen är en blandning av konkret och luft. EU-motståndarnas kritik har varit skoningslös, men de hade inte varit nöjda under några omständigheter. Vad det gäller är att vinna de velande själar som går att vinna.

Någon ”väsentlig skillnad”, som Cameron utlovade, blir det inte. Britterna får inga veton eller fördragsändringar, men har heller inte gått lottlösa. Den anständiga kompromissen är inget som skadar unionen, och premiärministern kan säga att EU har fattat poängen.

Övriga EU-länder har knorrat över Camerons taktik, men i grunden vill alla behålla britterna. Unionen har nog med andra kriser, framför allt flyktingströmmen. Tyskland behöver Storbritannien som allierad mot franska protektionister och statskramare. Frankrike vill ha en motvikt mot tysk dominans. Polen har redan sagt ja till avtalet, trots sin kritik mot att migranter förfördelas, för britternas militära tyngd kan vara bra att ha till hands i ett oroligt grannskap. Åtskilliga medlemsländer är för övrigt lika intresserade som britterna av att kunna inskränka förmåner för invandrare.

Britterna får inga veton eller fördragsändringar, men har heller inte gått lottlösa.

Avtalet är också bra för EU på ett psykologiskt plan. Storbritannien har tvingat fram en diskussion om demokrati och unionens former, som alltför många politiker skyr. EU är långt bättre än sitt rykte, och britternas eget regelkrångel är värre än det europeiska. Men det går inte att bortse från bilden av EU som ett elitprojekt, och att den utnyttjas av populister av skilda slag.

Så hur kommer folket att rösta? Opinionsmätningarna spretar. Och de visade helt fel i parlamentsvalet i maj. De mest engagerade var ivrigast att svara, den tysta majoriteten höll sig till Cameron. Nu leder han jasidan.

Folkomröstningar är problematiska, eftersom folk ibland röstar om något annat än de tillfrågas om. När över hälften av britterna anser att invandring är den viktigaste politiska frågan kan en ny stor flyktingvåg störa omdömet. Men nejsidan är en brokig samling som redan drar åt alla möjliga håll.

Nyttan av status quo är dessutom en kraft. Vad skulle vara så viktigt att det är värt risken att bryta med EU? I den ekonomiska balansräkningen ligger att halva landets export går till andra medlemsländer. För att fortsätta ha full tillgång till den inre marknaden skulle Storbritannien, likt Norge och Schweiz, tvingas acceptera alla regler utan att ha en chans att påverka dem. De som drömmer om att EU skulle belöna en svikare borde vakna upp.

Europa har stått tämligen enat mot Vladimir Putins Ryssland. Storbritannien har ett nationellt intresse av att det fortsätter så, liksom av att kampen mot terrorismen kan föras gemensamt. Att lämna EU åt sitt öde vore dumdristigt. Och unionen står för sin del starkare med britterna.

I vågskålen finns också Skottland. Vid ett nej till EU ökar risken för att den brittiska unionen spricker.

”Brexit” skulle vara ett dråpslag för både EU och Storbritannien, för de behöver varandra. Samarbete mellan länder som delar geografi, intressen och värderingar är inte så dumt ändå.

Läs mer. Ledare