Möjligheten att frysa spermier och ägg har hjälpt unga som stått inför en tuff cancerbehandling att senare kunna bli föräldrar. Provrörsbefruktning, IVF, har hjälpt kvinnor med trasiga äggledare och män med dålig spermakvalitet – för att nämna några – att få barn. Det är förstås förnämligt.
I takt med utvecklingen uppkommer nya grupper som vill skörda frukterna av den nya tekniken. Till exempel par som saknar andra medicinska ”fel” än att de blivit för gamla för att bli gravida på traditionellt vis: de kan antingen satsa på IVF eller äggdonation. Och till exempel kvinnor som saknar, eller valt bort, manlig partner och som därför vill bli inseminerade.
Förmågan att bli gravid är högst individuell. Generella riktmärken är just generella. En enskild 40-åring kan ha mycket lättare att bli gravid än en enskild 30-åring.
Därför har Region Skåne i samarbete med Köpenhamn sjösatt Sveriges första fertilitetsrådsgivning (se DN i går, 16/9). Alla Malmökvinnor mellan 25 och 35 erbjuds en avgiftsfri kontroll av hormonnivåer, äggreserver och äggstocksstatus. Att plocka och frysa obefruktade ägg, om man nu skulle befinna sig i fertilitetens slutskede, ingår inte i paketet. Den servicen går att få i Sverige, men bara på privata kliniker och om man betalar själv.
Malmös rådgivning finansieras till hälften av EU. Den andra hälften, berättar projektledaren och Lundaprofessorn Aleksander Giwercman, kommer från regionerna som ingår.
På båda dessa konton är det förstås direkt eller indirekt skattepengar som cirkulerar. Den fråga man måste ställa sig är om det är rimligt att sjukvårdsresurser används för att screena friska unga kvinnor för någonting som inte ens är en sjukdom.
Att få barn hör till det största i livet. Infertilitet kan vara en följd av en sjukdom. Men att det inte blir några barn för att man blivit för gammal är ingen sjukdom. Att man kan längta sig sönder och samman, att man kan förbanna att man inte började tidigare, att det kan vara ens största önskning i livet, är en sak. Men någon sjukdom är det i alla fall inte.
Att något är tekniskt möjligt betyder inte nödvändigtvis att det är önskvärt. Än mindre att det är en rättighet. Att tekniska landvinningar används bredare än det från början var tänkt är sannolikt ofrånkomligt och långtifrån alltid ett problem.
Det finns inget att invända mot att kvinnor kontrollerar sin fruktbarhet. Men då detta handlar om personliga prioriteringar, livsval och naturligt åldrande är det ingenting som sjukvården ska finansiera.
Frågan om ägg som kvinnan donerar till sin egen framtid är mer komplicerad. Möjligheten att frysa in egna obefruktade ägg är ny, vilket betyder att donatorerna inte hunnit bli mycket äldre än äggen. Men den fråga som infinner sig är förstås hur gammal en kvinna kan tillåtas bli innan hon själv tycker att tiden är mogen att bli mamma. Här är det inte tekniken eller biologin som sätter gränserna. Det måste etiken och lagstiftaren göra. Så har ännu inte skett.
Någonstans kan ändå hela denna medicinsk-etiska debatt tyckas bakvänd. Om den främsta anledningen till infertilitet är att människor väntar för länge med att skaffa barn, är då inte lösningen att försöka tidigare? Inte för de individer som redan står på tröskeln till medelåldern förstås, men ur ett längre och mer preventivt perspektiv.
Vi lever i ett Välfärds-Sverige där man har möjligheter att ta hand om ett barn trots att man inte är färdig med sin utbildning eller att tidpunkten av andra skäl inte var ”den rätta”. Har man ännu inte varit ute i arbetslivet är föräldrapenningen förvisso låg. Kanske för låg.
Att man kvalificerar sig för socialförsäkringarna är en viktig princip. Men om systemet bidrar till att kvinnor i 25-årsåldern med en eller par terminer kvar på en universitetsutbildning gör abort i stället för att ta ett studieuppehåll är det förstås en modell man måste fundera över.
En utveckling där förstföderskor är i medelåldern är sannerligen ingenting att sträva efter.