”Oliver berättar att när känslorna blir för starka brukar han lägga upp madrassen mot väggen, boxas mot den och hoppa och skutta runt i cellen. Ruben beskriver att man blir helt knäpp i arresten. När vi frågar vad man gör då svarar han att grannarna bankar på väggar och dörrar hela tiden, att ingen står ut här.”
Utdraget kommer från Barnombudsmannens (BO) rapport ”Från insidan”, om minderåriga som placerats i arrest och häkte. Berättelserna kompletteras med insamlad statistik, redogörelser för vad lagen säger, vad FN-konventioner säger, och kritik från internationella organ om hur Sverige behandlar frihetsberövade barn och unga. Det är skrämmande och upprörande.
122 ungdomar mellan 15 och 17 häktades under året 2011/2012. Det är en tredubbling jämfört med 1998, trots att antalet som misstänks för brott är relativt konstant, trots att barn bara ska häktas om det finns ”synnerliga skäl”. I 80 procent av fallen påfördes dessutom ”restriktioner”. Och det är här det blir otäckt.
Restriktionerna kan gälla alltifrån begränsad tillgång till medier till att den häktade inte får träffa sina föräldrar, syskon eller andra intagna under flera månader. Men det avhandlar domaren och åklagaren muntligen. I protokollet från domstolen framgår heller inte vilket skälet till restriktionerna är. Förslag har framförts om mer transparens, men regeringen har tyckt att rättssäkerheten är god nog.
Det är precis denna brist på insyn som öppnar för att rättsväsendet slentrianmässigt tillmäter individens rättigheter mindre tyngd, och samhällets intresse av att lösa brott desto större.
Under 2011 sattes också över 3.100 ungdomar i arrest, en del av dem greps misstänkta för brott som ger fängelse i minst ett år (medan andra omhändertogs och låstes in på grund av berusning eller inför avvisning). Flera av de ungdomar som kommer till tals i rapporten beskriver det som en fruktansvärd upplevelse. Efter avklädning och kroppsvisitering släpps man in i en kal cell, ofta lite för kall, med en brits och en plastmadrass. Där finns ingen klocka, tidsuppfattningen blir lätt helt upp- och nedvänd. Antingen är det lysrörsljust, eller kolsvart, kanske luktar det av svett och spyor, från cellerna intill hörs skrik och oljud.
Enda mänskliga kontakten är vakterna som skjuter in mat och kontrollerar att den intagne lever och inte har skadat sig. Stimulansen är minimal. I upp till fyra dygn kan en brottsmisstänkt 15-åring lämnas i denna miljö, med avbrott för förhör, i väntan på beslut om häktning.
Just isoleringen är något som kritiserats flera gånger, 2008 av FN:s kommitté mot tortyr, 2009 av Europarådets tortyrkommitté. Den senare kallade bruket att isolera barn och utvecklingsstörda för ”drakoniskt”. Kommittén pekade också på det helt oacceptabla förhållandet att ungdomarna ofta inte visste varför de var isolerade. Det var inte ovanligt att de uppfattade det som en bestraffning, vilket inte är avsikten.
Det finns gott om forskning som visar på riskerna. Det är inte ovanligt att det framkallar ångest, hallucinationer, sömnstörningar, apati såväl som rastlöshet och många andra besvär. Barn och ungdomar vars hjärna inte är färdigutvecklad är extra känsliga för isolering och kan ta allvarlig skada. Själva rättsprocessen äventyras förstås också om den misstänkte inte kan tänka klart och redigt.
Kritiken är inte ny, men den svenska självbelåtenheten är så ogenomtränglig att inte ens det faktum att Europarådet jämför isolering med tortyr och annan grym och omänsklig behandling har trängt igenom.
Med ganska små medel skulle situationen kunna förbättras avsevärt, genom rutiner och extra personal som kan göra att den intagne både får mänsklig kontakt och erbjuds viss aktivitet. Och särskilda boenden med övervakning vore många gånger ett bättre alternativ än häktning.
Frihetsberövande innan dom har fallit är en mycket grov integritetskränkning. Och så som en del av ungdomarna behandlas av rättsväsendet är det inte konstigt om de är ordentligt bittra och hämndlystna, eller helt enkelt knäckta, när de släpps ut igen.