Silvio Berlusconi är van vid blåsväder. I år har dock Italiens premiärminister aldrig hunnit ur en kris innan det är dags för nästa. Till på torsdag har Berlusconi utlyst en förtroendeomröstning i parlamentet, men trots att regeringspartierna har en stor majoritet är det inte helt säkert att han vinner.

Paradoxalt nog gäller omröstningen en budget med åtstramningar som Berlusconi från början själv var emot. Länge var budskapet att Italien – under hans kloka ledning – inte drabbats så hårt av finanskrisen. Visserligen sjönk BNP med över 5 procent i fjol, samtidigt som budgetunderskottet steg, men det krävdes lång övertalning från finansministern för att Berlusconi skulle acceptera sparpaketet.

Fyra år av lönestopp i offentliga sektorn och minskade bidrag till kommuner är inte särskilt populärt. Berlusconis opinionssiffror rasar. Att förtroendeomröstningen kan bli en thriller beror dock på den växande sprickan inom regeringskoalitionen.

Frihetens folk, som Berlusconis parti heter, bildades när hans eget Forza Italia slogs ihop med Gianfranco Finis högerparti. Numera grälar de alltmer öppet. Fini anser att Berlusconi ”blandar ihop ledarskap med absolut monarki”, och Berlusconipressen kallar Fini en tillgång – för oppositionen.

Striden mellan Berlusconi och Fini har blivit särskilt tydlig kring det förslag som oppositionen kallar munkavlelagen. Berlusconi vill dels minska polisens och åklagarnas användning av telefonavlyssning och buggning, dels förbjuda publicering av uppgifter därifrån innan åtal har väckts. Tidningar som trycker information från avlyssning kan få skyhöga böter.

Sakligt talar en del för lagen. Italien är det land i Europa som använder telefonavlyssning mest. Det finns en lång tradition av att rättsväsendet läcker uppgifter för att påverka en process.

Pressen gör å andra sidan rätt i att tala om censur. I ett land där förundersökningar kan pågå i evigheter skulle friheten att publicera komprometterande uppgifter om makthavare inskränkas betydligt.

Polis och åklagare anser att kampen mot maffian och korruptionen i Italien skulle skadas allvarligt. Organiserad brottslighet skulle visserligen undantas från reglerna, men det är ofta vid utredningar av annan kriminalitet som polisen kommer mafiosi på spåren.

Och det är här det luktar illa om Berlusconis planer. Under sina tre perioder som premiärminister har han otaliga gånger drivit igenom lagar som skyddar honom mot den ”förföljelse” han påstår att rättsväsendet utsätter honom för. Anklagelser om skattebrott och mutor har haglat kring Berlusconi, likaväl som mot hans ministrar och nära medarbetare.

Nyligen avgick ytterligare två statsråd på grund av kopplingar till skumma byggkontrakt och korruption. Berlusconi har sagt att ”pressfriheten är alltför stor i Italien”, och det är alltför uppenbart att det är publicitet kring sådana skandaler han vill åt.

Budgeten innehåller på papperet stora nedskärningar, men inget av den uppröjning i regeldjungeln som Italien skulle behöva. Så har det alltid varit med Berlusconi. Han har lovat stora reformer, av pensionssystem och annat, men har hela tiden lagt dem åt sidan.

För Berlusconi har helt enkelt inte haft tid. Redan från början var försvaret av hans medieimperium Fininvest viktigare än allt annat. Därefter har han fokuserat på att bygga lagstiftning som låter honom glida ur olika brottsmisstankar. Berlusconis regerande går framför allt ut på att försvara Berlusconi.

Sorgligt nog har Italien också en hopplös opposition. För landet är värt en bättre premiärminister.