Riksförsäkringsverket har satt de nya sjukskrivningsreglerna under lupp. Utmärkt. Men man ska vara medveten om att de viktigaste förändringarna ännu inte går att överskåda.
Det blir ris och ros när Riksrevisionen granskar den förändrade sjukskrivningsprocessen. För snabbt och för otydligt – så kan kritiken sammanfattas. Det gick alldeles för kort tid mellan riksdagens beslut och startdatum för de nya reglerna i rehabiliteringskedjan. Mindre än en månad och dessutom under svenska semestertider. Handläggarna hann inte sätta sig in i det nya regelverket och något passande IT-stöd kunde inte byggas upp.
De nya riktlinjerna var otydliga, menar två tredjedelar av de anställda på Försäkringskassan som Riksrevisionen intervjuat. Det sista steget i rehabiliteringskedjen, det arbetsmarknadspolitiska introduktionsprogrammet, var ännu inte på plats. Det var inte heller möjligheten till förlängd sjukpenning i vissa fall. Myndigheten visste inte vad som skulle ske med människor som fått slut på sina sjukdagar.
Rejält rörigt alltså. Och ändå – sett till resultatet – blev det inte så tokigt. Aktiviteten har ökat ordentligt. Insatserna sätts in tidigare. I 71 procent av de sjukfall som i december förra året pågått i minst 90 dagar hade en plan för återgång i arbete upprättats. Motsvarande siffra två år tidigare låg på 21 procent.
De sjukskrivna tycks också mer aktiva och medvetna om tidsgränserna. Förutsägbarheten har ökat. Nu vet människor i mycket högre grad vad som gäller. Samtliga statistiska pelare över sjukfrånvaro går åt rätt håll: ohälsotalet, antalet förtidspensioner, påbörjade sjukfall och andelen sjukskrivna mer än en månad. Förändringarna påbörjades före sjukförsäkringsreformen och revisorerna tycker sig inte kunna säga någonting om hur stor del av minskningen som är en följd av nya regler och hur mycket som är en följd av annat.
Att något är svårt, eller att resultatet är svårtolkat, är inget skäl att inte granska. Men man ska veta vad det är man gör. Riksrevisionen skriver i sin sammanfattning att syftet varit att se om förändringarna ”fungerat som avsett”. Men vilka var egentligen avsikterna?
Riksrevisionen går tillbaka till handlingarna och hänvisar till en skrivning om att så många som möjligt kan försörja sig genom eget arbete. Vidare att sjukförsäkringen måste bli mer förutsägbar och att drivkrafterna för återgång i arbete måste bli bättre. Däremot finns i propositionen ingen uttrycklig skrivning om att minskad sjukfrånvaro skulle vara ett mål.
Det finns mycket som inte står som rimligtvis också måste varit någon sorts poäng med reformen. Det är egentligen bara att titta på vad det är som lett fram till att sjukfrånvaron exploderade och sedan formulera mål i termer av motsatser.
Ett av grundproblemen har varit en förskjutning av begrepp som sjukdom och arbetsförmåga, en växande intolerans mot lidande och en syn på sjukpenningen som ett slags ekonomisk grundplåt för allehanda svårigheter som uppträder i livet. Sjukförsäkringen behövde stramas upp så att utfallet överensstämde bättre med lagtexten. Och inte som tidigare användes som en försäkring för att slippa byta yrke, slippa flytta, slippa karenstid i a-kassan om man sagt upp sig själv, slippa stå utan försörjning när a-kassedagarna tagit slut, slippa byta arbetsplats hur mycket man än ogillar den man har, slippa lösa konflikter med chefer och kolleger. För att nu nämna några av de många alternativa användningsområdena.
Här, i denna möjliga attitydförändring, ligger den stora vinsten. Och den är förstås alldeles för tidig att inkassera. Det tar kanske ett decennium innan vi kan veta om reformen förändrade människors syn på rätten till sjukpenning. Gärna revisioner under tiden. Men då med vetskapen om att det viktigaste ännu inte går att mäta.
DN 21/5 2010