Allt färre svenskar är medlemmar i politiska partier. På 1980-talet kunde partierna tillsammans räkna ihop 1,5 miljoner medlemmar, må vara att nästan hälften av dem inte hade något val. De var kollektivanslutna till Socialdemokraterna genom sitt fackliga medlemskap oavsett om de var kommunister, syndikalister eller borgerliga sympatisörer.
1991 var 625.000 svenskar partianslutna. Nu räknar vi runt 300.000. Alla partier har krympt, utom de ganska sena skapelserna Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Och så har ju Sverigedemokraterna tillkommit, med 4.100 medlemmar.
Minskningen har många förklaringar. En är gemensam för hela föreningslivet – teveapparaten. Förr umgicks människor i hög grad genom föreningar; det var Folk- ets hus, frikyrkan, partierna, nykterhetslogen, idrottsföreningen och Röda korset. Man samtalade, kalasade och aktade dem som tog på sig tunga ideella uppdrag.
Efter några år satt vi där framför teven i stället. Med eller utan sällskap. Sakta började vi se politikerna och föreningsstyrelsemedlemmarna som maktfullkomliga i stället för beundransvärda, började se dem som serviceleverantörer i stället för förtroendevalda.
Alla har inte försoffats; många sliter på som fotbollstränare, kassörer i ryttarföreningen och fritidspolitiker. Men de möter inte alltid vederbörlig uppskattning och de blir färre.
Men det är inte alltid kandidatbrist. Till riksdagslistorna är det kö och avhoppen från det hyggligt arvoderade uppdraget är få. Att stå i topp på landsting- och kommunlistor är också attraktivt – spetskandidaterna för partier av någorlunda storlek kan räkna med uppdrag som motsvarar heltid eller trekvartstid, och de i sin tur kan anställa politiska sekreterare.
Så det blir ett liv och kiv när partierna ska fastställa listor. Socialdemokraterna låter i regel en valberedning föreslå och sedan får en stämma rösta. Bland de borgerliga partierna och MP har man ofta provval. Vänsterpartiet väljer metod lokalt och regionalt.
Provvalen ställer ofta till bekymmer. Hur representativa är de? Folkpartiet är litet, bara var femte medlem – 3 600 personer – röstade om kandidaterna till EU-parlamentet. Ska man då alls bry sig om vad de sa när representantskapet fastställer ordningen.
I Luleå provröstade i alla fall mer än hälften av moderaterna nyss. Men om partiet skulle följa resultatet åker sju av nuvarande nio fullmäktigeledamöter ur församlingen, och tre av fyra ur landstinget. Därför lär nomineringsstämman justera ordningen, några veteraner behövs – om inte annat för att det är nykomlingar som oftast hoppar av uppdrag.
Men när en nomineringsstämma möblerar om kommer nästa problem; de vinnare som flyttas ner klagar över att medlemsviljan inte följs, medierna hänger på och skriver om petning – som om resultat i provval absolut måste följas.
Med tanke på att relativ få svenskar är med i partier öppnar också provvalen för manipulation. Personer kan i helt korrekt ordning värva vänner och bekanta för att kliva upp på listan. Och så kan personer i fullständigt fel ordning göra det samma, vilket i åtminstone ett fall hänt i Moderaterna i Stockholm och fler fall utreds.
Fusk ska fördömas och fuskarna förbannas, i politiken liksom i sporten och på alla andra områden. Men för den skull ska varken politiker eller provval förkastas. Att valberedningar gör upp i helt slutna rum är inte att föredra.
Faktum är att provval också kan lösa problem, som för Socialdemokraterna i Lysekil. Där har rått falangkrig med smutsiga vapen. I provvalet röstade två tredjedelar av medlemmarna, och de två personer som ställt sig neutrala i striden vann överlägset.
DN 17/2 2010